Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MONSUN monsɯ4n, r. l. m.; best. -en, stundom (utom i södra Sv.) = (Osbeck); pl. -er.
Ordformer
(monson (-soon) 1837—1840. monsun(e) 1819 osv. mousson 1765—1878. mousång 1868. munson 1887. musson 1752—1854)
Etymologi
[jfr t. monsun, mousson, ä. holl. monssoyn, holl. moesson, eng. monsoon, fr. mousson, span. monzon; urspr. av arab. mausim, eg.: årstid, ss. sjöterm använt om vinden under viss årstid]
sjöt. o. geogr. vind som periodvis blåser i en bestämd riktning o. ändrar riktning efter årstiden, årstidsvind; särsk. om dylik periodisk vind i Indiska oceanen o. de länder o. hav som omgiva denna, vilken blåser under sommarhalvåret från sydväst (sydvästmonsunen) o. under vinterhalvåret från nordost (nordostmonsunen). Osbeck Resa 266 (1752, 1757). Japan står under monsunernas eller årstidsvindarnas herravälde. Hedin Pol 1: 411 (1911). I Haparanda bör den lokala monsunen blåsa från söder under vår och sommar. SvGeogrÅb. 1927, s. 81. — jfr NORDOST-, SOMMAR-, SYDVÄST-MONSUN m. fl.
Ssgr (i fackspr., i sht geogr.): MONSUN-KANTRING. (tiden för) omkastning av monsunernas vindriktning. 2NF 18: 958 (1913). —
-KLIMAT. karakteriserat av monsuner. Carell o. Edelstam 126 (1916). —
-LAND. jfr -område. Flodström Naturförh. 29 (1918). —
-OMRÅDE~020. område där monsuner äro de förhärskande vindarna. Rubenson Meteor. 123 (1880). —
-RÄGN. framkallat av monsun. 2NF 18: 959 (1913). —
-SKIFTE. monsunväxling. Carell o. Edelstam 134 (1916). —
-VIND, r. l. m. monsun. Ekbohrn NautOrdb. 231 (1840). —
-VÄXLING. jfr -kantring. Hildebrandsson Buchan 171 (1874).

 

Spalt M 1322 band 17, 1945

Webbansvarig