Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MORO mω3rω2, r. l. f.; best. -on.
Etymologi
[jfr sv. dial. moro, dan. o. nor. moro; ssg av MOD, sbst.1, o. RO, sbst.; med avs. på bet. jfr isl. hugró, sinnesro, tillfredsställelse]
(numera bl. bygdemålsfärgat l. arkaiserande) nöje, glädje; roligt. TRudeen Vitt. 219 (1687). Kung Valdemar, han vill bara ha moro med sina Danska fruntimmer. Strindberg Bjälb. 21 (1909). Att sörja för moron vid julupptågen. Nilsson FolklFest. 147 (1915).

 

Spalt M 1393 band 17, 1945

Webbansvarig