Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MURMELDJUR mur3mel~jɯ2r, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(marmul- 1787. mormel- 1740—1847. murmel- 1639 osv.)
Etymologi
[av t. murmeltier, ombildning (med anslutning till tier l. gm förtydligande ssg med detta ord) av mht. mürmendīn, av fht. murmenti, muremundo; ytterst till ett lat. murem montis, ack. sg., eg.: bärgråtta, av murem, ack. av mus (se MUS), o. montis, gen. av mons, bärg (se MONTERA)]
1) den i södra o. mellersta Europas bärgstrakter levande gnagaren Marmota marmota Lin., som gräver sig en håla till bostad o. om vintern ligger där i djup dvala, alpmurmeldjur; i fackspr. äv. allmännare, om gnagare tillhörande släktet Marmota Blumenb. l. (i pl.) om detta släkte. Schroderus Comenius 209 (1639). Thorell Zool. 2: 131 (1861; om släktet). FoFl. 1931, s. 158 (om bobak). — jfr ALP-, SKOGS-, STÄPP-MURMELDJUR. — särsk. i jämförelser, i sht med tanke på djurets vintersömn. Hedenstierna FruW Föret. 2 (1890). Uttröttad af det tunga arbetet sof Lind hvarje natt som ett murmeldjur. Janson Par. 160 (1900).
2) [jfr motsv. anv. i t.] bildl.: trög l. oföretagsam människa; äv. ss. (skämtsamt) okvädinsord. Blanche Läk. 6 (1846; ss. okvädinsord). GHT 1944, nr 208, s. 18.
Ssgr (till 1): MURMELDJUR- l. (vanl.) MURMELDJURS-HÅLA, r. l. f. —
-SKINN. Almström Handelsv. 443 (1845). —
-SLÄKTE(T). zool. gnagarsläktet Marmota Blumenb. NF (1887). —
-SÖMN. bildl., om djup l. tung sömn.

 

Spalt M 1622 band 17, 1945

Webbansvarig