Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MUSELMAN mɯ1selma4n l. mus1-, äv. mɯ3sel~man2 l. mus3– (mu`sulman Weste; mùsullmánn Dalin), m.; best. -manen -ma4nen (Beckman Påfv. 5 (1880) osv.) resp. -mannen ~man2en (SvLitTidn. 1820, sp. 555, osv.); pl. -maner -ma4ner (Rydqvist SSL 2: 344 (1857) osv.) resp. -män ~män2 (Rålamb Resa 59 (1658, 1679: Musulmen) osv.) ((†) -männer Isogæus Segersk. 572 (c. 1700), Rydqvist SSL 2: 344 (1857)).
manlig anhängare av islam, (rättroende) muhammedan; i pl. äv. utan avseende på kön. Rålamb Resa 59 (1658, 1679). (Turkarna) kunna intet lijda det att heeta turck, uthan musselman. KKD 3: 240 (1711). Den som tror, at Czar Peter tänker lämna Musul-männerna i en rolig besittning af Assof, den är bedragen. Nordberg C12 2: 270 (1740). Turkiska folken äro samtlige musselmän, utom Jakuterne. Sundevall ÅrsbVetA 1843—44, s. 45. Äkta turkiskt kaffe, serverat av äkta muselmaner. Holmberg Goldschmidt Kärleksh. 4 (1928). — Anm. I ä. tid förekom stundom den från ryskan lånade formen bussurman l. busserman; pl. -er. Gud förlåte dig busserman eller hedning, statt up. Dahlberg Lefn. 72 (c. 1755; uppl. 1911). Hjärne K12 43 (1902: busurmanerna). Ngn gg förekom äv. pl.-formen bursumanni. Petreius Beskr. 1: 89 (1614).
Spalt M 1632 band 17, 1945