| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MUSTIG mus3tig2, förr äv. MOSTIG, adj. -are. adv. -T.
1) (†) motsv. MUST 1: som hör till l. liknar must; rik på must. Schroderus Dict. 194 (c. 1635). Höst mustigh / gör lustigh. Wivallius Dikt. 105 (c. 1642; i hänvändelse till solen) [jfr lat. auctumnus mustulentus]. Dähnert 196 (1746).
2) (†) motsv. MUST 3 slutet: full av saft; äv.: fuktig. Wollimhaus Ind. (1652). (Sockerrören) äro mycket mustiga. Kankel Hemmersam 39 (1674). (Sv.) Mustig, (t.) safftig, feuchtig. Lind (1738). — särsk. om person: ”fuktig” (se d. o. 2). Bellman (BellmS) 4: 67 (1769).
3) motsv. MUST 4: som är rik på näring, som har stärkande l. livgivande förmåga, närande, kraftig (se d. o. 5 a), stark; äv.: saftig; stundom: fet (se FET, adj. 6); numera i sht i emfatisk användning med anstrykning av vitter stil; förr i allmännare anv. ss. ren kvalitetsbeteckning. Steken ehr vthan mustigtt saptt. HB 2: 316 (1597). När man brygger Öhl, tager man een Tunna effter Tunnan, så blijr dhet mustigt, rusar och föder. Rålamb 13: 12 (1690). Ju bättre hö .. (kon) får, ju mera och mustigare miölk gifver hon. Broocman Hush. 3: 6 (1736). Mustigt hö. Hedin Transhim. 1: 148 (1909). Gåslever, späckad med den mustiga, eggande tryffeln. Bergman LBrenn. 30 (1928).
4) (†) motsv. MUST 5, om jord: som har must. En torr åker kan sås i våtare väder än en mustigare. Serenius EngÅkerm. 99 (1727). Gadd Landtsk. 3: 123 (1777).
a) om ord l. framställning l. skildring o. d.: kraftig, kraftfull, uttrycksfull; kärnfull, märgfull; numera vanl. med bibet.: drastisk, ”osminkad”. Prytz OS H 1 a (1620). (Hans) ord äro korta, men sannerligen så mustiga och wäl tillförenne öfwerlagde som några ord kunna hafwa öfwerlagts och betänkts till heela Rikets wälfärd. Rudbeck Bref 257 (1685). Utösa .. de mustigaste kötteder. SöndN 1862, nr 40, s. 4. (Luthers) mustiga stridsskrifter. Forssell Stud. 1: 358 (1875). Ett .. prov på .. (Rabelais’) mustiga stil. Grimberg VärldH 8: 82 (1938). särsk.
α) övergående i bet.: grov, grovkornig, plump, oanständig, ”saftig”. Weste (1807). Berätta .. någon mustig ungkarlshistoria. Topelius Fält. 5: 403 (1867). Wulff Leopardi 308 (1913).
β) i utvidgad anv., om person: kraftig o. uttrycksfull i sina ord o. åtbörder, kärnfull. I mening, infall, rim de (dvs. vissa skalder) mustig’ är och dryga. Broms Vitt. 366 (1708). Gustav Vasa, som redan av Kasparson sades ha varit en förbannat mustig karl. Dahlbäck Åb. 182 (1914).
b) (numera bl. tillf.) om utdelat slag o. d.: kraftig, eftertrycklig. BrölBesw. 379 (c. 1670). Ett halft dussin mustiga rapp af en kantschuk. Palmblad Nov. 4: 21 (1851). Sundén (1887).
c) om konstnärlig(t) framställning l. alster o. d.: som framträder fylligt l. med en viss tyngd o. d.; i sht om färg: fyllig o. mättad; äv. om röst: fyllig. Mustiga, mörka, varma färger. Nordensvan SvK 436 (1892). Hans utpräglade barytonstämma har en mustig klang i fortet. SvD(A) 1933, nr 54, s. 5. jfr: En särdeles mustig och märgfull pensel. NF 4: 256 (1880; i fråga om Ehrenstrahl).
d) (†) i allmännare anv.: kraftig (se d. o. 4 f); svår; ss. adv. äv.: ”duktigt”; grovt. Ljuga mustigt. Weste (1807). (Räkningen) var ändå det mustigaste, ty allt var enormt dyrt. Knorring Skízz. II. 2: 91 (1845). Här vill jag svepa in mig tills det mustigaste af ovädret gått öfver. Hagberg Shaksp. 11: 333 (1851).
Spalt M 1674 band 17, 1945