| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MÅG må4g, sbst.1, m.; best. -en; pl. -ar; förr äv. MÅGER, m.
1) (†) benämning på manlig person i förh. till ngn med vilken han är befryndad gm giftermål; särsk.: svåger. (Erik Läspe) forsamblade .. mykit folk, och giorde sin mågh Birger Jerl til höwidzman för altt folket. OPetri Kr. 72 (c. 1540). På thenne tijdh .. giorde Keyser Carll sin mågh Konung Cristiern een ganska stoor vnsettning. Svart G1 164 (1561). Hyltén-Cavallius Vär. 2: 393 (1868; efter handl. fr. 1621). jfr: Törst är ingen godh wen eller måg, / Han är fast bätre miste än åghe. Holof. 24 (c. 1580).
2) (ngns) dotters man, svärson; jfr DOTTER-MAN. Vara l. bli ngns måg l. måg till ngn. Vara måg i huset l. gården. OPetri Tb. 105 (1526; uppl. 1929). Tw skal icke haffua twå mågar til en dotter. SvOrds. C 6 a (1604). Arma Mågar, giör slächten ringa. Grubb 35 (1665). Ej måge fader och son, svärfader och måg, två bröder eller svågrar, i en Rätt sitta. RB 1: 6 (Lag 1734). Hon sade mig, att hon, såsom moder, gärna skulle velat hafva mig till måg. De Geer Minn. 1: 117 (1892). Hellström Malmros 264 (1931). jfr GÅRDS-, HEDERS-, HEM-MÅG. särsk. i utvidgad anv., om styvdotters man; i ssgn STYV-MÅG.
3) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) bildl., om sak.
a) spiselstolpe; kittelvind; kittelkrok; jfr FÄSTMAN 2 a. Fatab. 1917, s. 196. SvKulturb. 11—12: 43 (1932).
b) (förr) i fråga om ljusstöpning på herrgård o. d.: vart särskilt av ett antal smalare talgljus som stöptes för användning i köket; jfr MÅG-LJUS. SD(L) 1895, nr 356, s. 5.
(1) -LAG, m. (måg- 1552—1574. måge- 1551—1601) (†) svåger? Thet arff hans mågelag Henrick Person honom förholler. G1R 22: 377 (1551). UppsDP 10/6 1601. —
(jfr 3 b) -LJUS, n. (†) litet (vax- l. talg)ljus som lyser dåligt, dåligt ljus. Weste (1807). Dalin (1853). —
(2) -STUMP, m. (i vissa trakter, vard.) måg. SD(L) 1905, nr 176, s. 5. (Han) såg hemvan ut, som vore han redan mågstump i gården. Väring Frost. 293 (1926). —
-SÄMJA, r. l. f. (måg- c. 1575—1853. måga- 1596) [fsv. maghsämia, svågerskap]
1) (†) till 1: förhållande(t) att vara (l. bli) befryndad med ngn l. varandra gm giftermål; svågerskap; släktskap. Näär Kongen hafwer monge Szöner och dötrer sså kan han igenom mågsemie fly ssig monge Konunger til trofaste wäner. Erik XIV AlmAnt. 109 (c. 1575); jfr 2. RA I. 3: 90 (1593). Mågsämia .. (dvs.) Svågerskap, skyldskap. Schultze Ordb. 3014 (c. 1755).
2) till 2, eg.: mågskap; numera nästan bl.: sämja mellan måg o. svärföräldrar; jfr måga-lag. (Sv.) Stifta mågsämja med någon; (t.) jemandes Schwiegersohn oder Schwiegervater werden. Möller (1790). Dalin (1853). —
(2) -ÄMNE. [jfr fsv. maghs ämpne] (vard.) person som skall bli l. kan tänkas bli måg till ngn. Strinnholm Hist. 5: 207 (1854). I Uppsala fanns ju fullt av lovande mågämnen. Stiernstedt Mitt 2: 19 (1930).
B (†): (2) MÅGA-LAG, n. frändskapsförhållande(t) mellan svärfader l. svärmoder o. måg, mågskap; äv. om gott förhållande mellan dessa parter; jfr måg-sämja 2. Schroderus JMCr. 88 (1620). VDAkt. 1651, nr 184. —
-LAGE, -SÄMJA, se A.
C (†): MÅGE-LAG, se A.
MÅGSKAP, n. [fsv. maghskap] till 2: frändskapsförhållande(t) mellan svärföräldrar o. måg; förhållande(t) att vara måg till ngn; jfr måg-sämja 2, måga-lag. ConsAcAboP 8: 160 (1701). Det var .. ingen sinekur att i tanke på blivande mågskap göra sin uppvaktning i det hemmet. Linder Tid. 243 (1924).
Spalt M 1775 band 17, 1945