| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MÅNS må4ns l. mon4s, i bet. 1 m.||ig., i bet. 2 m. l. r.; best. -en; pl. -ar.
manligt personnamn. — särsk. i mer l. mindre oeg. (appellativ) anv.; jfr Hjelmqvist Förnamn 170 ff. (1903).
1) (vard.) mer l. mindre förklenande benämning på (manlig) person; ss. självständigt ord särsk. om klumpig l. trögtänkt person. Hvad den ena Månsen tycker, det tycker också de andra Månsarna. Palmær Eldbr. 74 (1834). Nu var du allt en riktig Måns. ANF 6: 338 (1890). jfr DÖD-, GNÄLL-, GRÄL-, KNUSSEL-, LAT-, SNÅL-, TRÅK-, TRÖG-MÅNS m. fl.
2) (smeksam l. skämtsam) benämning på katt (särsk. av hankön). Knöppel Mannsschol. 68 (1741; i bild). På den högt uppbäddade sängen .. ligger ”Måns” och spinner han ock. SDS 1904, nr 204, s. 6. jfr KISSE-, MISSE-MÅNS. särsk. [jfr d. det er mad for Mogens l. Mons] (vard.) i det allittererande uttr. det är (var) mat (äv. mums) för (äv. åt) Måns, det är mat som smakar katten; vanl. i utvidgad anv., för att beteckna att viss föda (l. vissa godsaker) smakar ngn (särsk. ett barn) bra l., allmännare, att det i hög grad tilltalar l. behagar ngn att få ngt. Det war mat åt Måns. Runius (SVS) 2: 250 (c. 1710). Det var mums för Måns. Granlund Ordspr. (c. 1880).
Spalt M 1871 band 17, 1945