Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MÅS l. MÅAS, v. pass. l. dep.; pr. sg. mås; ipf. måddes.
Ordformer
(måas, inf. c. 1755. mås, inf. c. 1755)
Etymologi
[jfr nor. maa, isl. má, nöta, avskava, slita upp; till den ieur. roten (s)mu (jfr SMÄRGEL)]
(†) småningom förtäras l. avtaga l. försvinna. Schultze Ordb. 3014 (c. 1755).
Särsk. förb. (†): MÅS AV. [sv. dial. mås av] utplånas, försvinna, gå bort. Kolmodin QvSp. 1: 451 (1732; om sorg). —
MÅS BORT. [sv. dial. mås bort] utplånas, försvinna, gå bort; tvina bort. Vår tvedrägt måddes bort. Kolmodin QvSp. 1: 172 (1732). Finnes minsta öppning å barnets nafvel, så kan vätten derigenom suga blod, så att barnet mås (dvs. tvinar) bort. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 273 (1864).

 

Spalt M 1879 band 17, 1945

Webbansvarig