| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MÅSTE mos3te2, v. pr. o. ipf.; sup. måst mos4t; o. (numera bl. i Finl. o. i bygdemålsfärgat spr. i Norrl.) MÅSTA mos3ta2, v.; sup. måstat.
— Anm. Ordet användes numera nästan bl. (se dock 3 b) i förb. med inf. av annat verb. Denna inf. saknar numera alltid inf.-märke; jfr (†): Han hade och most under tiden att läggia sigh medh fienden i tractat. RP 7: 43 (1637). I äldre tid (o. ännu ngn gg i ovårdat spr.) förekommer en konstruktion med sup. måst i förb. med sup. av annat verb, t. ex.: Han hadhe most draget aff medh hast. Svart Gensw. G 2 b (1558). Hittils hafve vi måst left på den förträffeliga matsäcken. Wrangel TegnKärlekss. 118 (i handl. fr. 1798).
1) (†) för att beteckna att ngn har lov l. rättighet l. skyldighet att göra ngt l. att ngt får l. bör ske o. d.; särsk. i förb. med negation; anträffat bl. i pr. o. sup.: får, bör, må, skall resp.: fått osv.; jfr MÅ, v.1 2, 11. Thet gudh haffuer reent giordt, thet moste tu icke räkna oreent. Apg. 11: 9 (NT 1526; Bib. 1917: må du icke). (Jesper Nilsson Kruse har begått någon förseelse) så att han enn tijdh bortt åth icke .. hafuer most här (på riddarhuset) comparera (dvs. infinna sig l. visa sig). RARP 2: 62 (1634). Så måste icke heller någon Dactylus, vthi Swenska Poësi skäras vthaff någon Cæsura. Arvidi 164 (1651). Man måste ähra dhen ähra böör. Grubb 508 (1665). Man måste aldrig tala wänligen till skiutzbönder. SvBrIt. 1: 32 (c. 1700). Eders Excellence måste intet wrängia mina ord. KKD 2: 254 (1718). Det är likväl ännu ett fenomen i hela denna bildning som ej måste undgå uppmärksamheten. Geijer I. 5: 116 (1811). Almqvist AmH 1: 51 (1840).
2) (†) i underordnade satser som angiva en avsikt l. ngt som man begär l. önskar; anträffat bl. i ipf.: måtte; skulle; jfr MÅ, v.1 9. Iach will och gerna leggia all min flijt till, att the wnge iunkaren moste icke fafengeliga .. her sijn wngedom slijtha. BtFinlH 3: 247 (1549). Så önskade .. (Luther) till gudh att itt teckn måste giffwasz att han hade then rätta Religionen. Bolinus Dagb. 28 (1667). Kejsarinnan (har) begärt af .. (Diderot) at han måste aldeles omgöra hela Encyclopédien. Björnståhl Resa 2: 174 (1774).
3) för att beteckna att ngn (på grund av yttre tvång l. med hänsyn till ett visst åsyftat resultat l. till det rätta l. lämpliga) icke kan slippa ifrån l. underlåta ngt; äv. allmännare, för att beteckna att ett visst sakförhållande med avs. på ngn l. ngt är nödvändigt l. oundvikligt; utom i vissa trakter (se a) numera bl. i pr., ipf. o. sup., särsk.: är resp. var l. varit tvungen (att), nödgas resp. nödgades l. nödgats (att); äv. opers.; jfr MÅ, v.1 13. Man måste äta för att kunna leva. Jag måste skriva ett par brev i kväll. Vad som måste ske, det sker. Här måste (det) bli en annan ordning. Om det måste så vara, om det är nödvändigt. Måste du ge dig i väg redan? Vad allt har jag inte måst finna mig i från hans sida! Iach haffuer köpt itt iordagodz, och iach moste gå vth och besee thet. Luk. 14: 18 (NT 1526). (Fienden) miste (vid anfallet) mykitt folck och moste med skam och skada draga aff igen. Brahe Kr. 11 (c. 1585). Dhen som wil haa något giordt, han måste och stundom sielff läggia handen til. Grubb 852 (1665). Gullknappar måst iag ha vti min nya rock. Runius (SVS) 1: 217 (1712). Jag har .. otaliga gånger måst tala offentligt men har aldrig kunnat öfvervinna en verklig ängslan därför. De Geer Minn. 1: 153 (1892). På religionen måste moralen byggas. Fahlbeck Världsåsk. 11 (1910). — särsk.
a) (numera bl. i Finl. o. i bygdemålsfärgat spr. i Norrl.) i inf.: vara tvungen l. nödgas (att göra ngt). AOxenstierna 1: 340 (1615). Honom (dvs. biskopen av Posen) lärer man ochså kanskie måsta belöna. Carl XII Bref 327 (1704). Det var väl katten att måsta gå så här ensam, när man egentligen skulle vara fyra! Gawell-Blumenthal Hemb. 31 (1913).
b) abs. l. med inf. av annat verb utelämnad l. underförstådd l. ersatt med det l. vad. Det är så mycket man måste här i världen. Måste jag värkligen (det)? Menskan måste ju hvad nöden vill. Hagberg Shaksp. 3: 73 (1848). När en måste så måste en, mumlade hon. Wester Reymont Bönd. 2: 206 (1924). särsk. i förb. med prep.-uttryck l. adv. (särsk. rörelseadv.). Jag måste till stan ett tag. Han måste bort från hemmet. The moste alle vnder iordena. Hes. 31: 14 (Bib. 1541; Bib. 1917: måste ned i jordens djup). Min tid skyndar. Jag måste up i Högsta Domstolen. Calonius Bref 113 (1795). Jag vill, jag skall bli frisk, det får ej prutas, / Jag måste upp, om jag i grafven låg. Runeberg 2: 112 (1846). Han måste som de flesta obemedlade studenter ut på kondition. OoB 1930, s. 144. särsk.
α) (numera bl. ngt vard.) i uttr. ngn måste däran (förr äv. därtill), ngn måste gripa sig an med ngt; i sht förr äv. för att uttrycka att ngn icke undgår sitt öde l. att ngn måste dö. (Konung Agag) seer at intet annars kan blifwa än at han måste dertil (dvs. bli dödad). Rudbeckius KonReg. 348 (1618). Min morbrors död, dess likes hustru Ebbas död gör mig ondt. Dock, vi äro alla dödeliga och måste däran. Ekeblad Bref 1: 346 (1654). Jag har en obeskriflig leda för att skrifva. Emedlertid måste jag väl deran. Tegnér (WB) 8: 396 (1836). Östergren (1932).
β) i uttr. ngt måste till l. det måste ngt till, ngt erfordras (för ngt). LPetri 1Post. C 7 a (1555). (Jeanne d’Arc) förstod, att vilja måste det till, vilja om igen och lifvets offer, om så behöfdes. Hallström Skepn. 89 (1910).
c) i uttr. angivande att ngn icke kan undertrycka en viss psykisk reaktion l. på grund av inre tvång (livlig känsla, plikt- l. skuldmedvetande, sanningskärlek o. d.) icke kan underlåta ngt; jfr MÅ, v.1 14. Jag måste värkligen skratta, när jag hör, hur befängt han resonerar. Jag måste bekänna l. tillstå att osv. Du måste medge att osv. Jag måste säga att detta inte alls tilltalar mig. (Lantmarskalken till adeln:) Och hafwer Jag icke litett mig most förundra att icke en hafwer dierfdz swara (på rikskanslerns tal). RARP 3: 212 (1642). Ett ädelt sinne måste vämjas / vid väsen som så villigt tämjas. Tegnér (WB) 4: 20 (1822). Med sjöjungfrurna förhåller det sig så, att den, som ser dem, måste finna dem skönare än alla andra. Lagerlöf Holg. 2: 234 (1907).
4) i pr. o. (ngn gg) i sup., för att beteckna att ngt för tanken framstår ss. en nödvändig följd av ngt annat l. att det är l. förefaller mer l. mindre nödvändigt l. motiverat att antaga att ngt förhåller sig så l. så; jfr MÅ, v.1 15. Ebr. 7: 12 (NT 1526). Enckian moste haffua warit een gudeligh qwinna. PErici Musæus 2: 271 b (1582). Watnet har most stådt högre förr än nu, helst wid polerna, emedan (osv.). Swedenborg RebNat. 3: 316 (1718). Det måste vara otrefligt att bo sammanpackade som gardister. Strindberg TrOtr. 2: 152 (1885, 1890). Är en verkan en rörelse, så måste dess orsak vara en rörelse. Rydberg Varia 54 (1890, 1894). Ett stort antal folkvisor måste ha diktats till kedjedansen. Nilsson FestdVard. 91 (1925). — särsk.
a) (†) i förb. med negation, i uttr. angivande att det för tanken är omöjligt l. svårt att antaga ngt: kan (icke). Så är och jntit twiffwel at then plantering ther så skal vpryckias medh rötter, hon moste jw icke wara godh. OPetri Clost. B 2 b (1528). Kellgren 3: 203 (1792).
b) i förb. med adv. väl l. (numera föga br.) visst.
α) uttryckande en modest förmodan om ngt som förefaller i hög grad sannolikt: måtte. Den der rödbrusingen, som .. plirar så inmarigt emot sin samtalskamrat, måste visst vara herr mjölnaren sjelf. Almqvist Skälln. 29 (1838). ”Nu måste det väl vara varmt och vackert också oppe i Lappland,” tänkte pojken. Lagerlöf Holg. 2: 256 (1907).
β) i uttr. som på ett modest sätt angiva att det icke kan råda ngt tvivel om att ngn (den talande) vet l. känner till ngt l. känner ngn: måtte. Kände ni drottning Karin Månsdotter? — En fattig krigsman, som vandrat mycket omkring, måste väl känna den enda drottning, som bott här i landet. Topelius Vint. II. 1: 290 (1881). Högberg Vred. 2: 347 (1906).
Spalt M 1880 band 17, 1945