| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MÄNSKLIGHET mänsk3lig~he2t, äv. (i södra Sv.) mänʃ3-, r. l. f.; best. -en; pl. (†) -er (Swedberg Cat. 515 (1709), SvLitTidn. 1816, sp. 133).
sbst. till MÄNSKLIG.
1) till MÄNSKLIG 1: egenskapen att vara människa, mänsklig natur. Linc. (1640; under humanitas). Såsom alla egande språk äro .. (människoraserna) i besittning af det hufvudsakliga kännetecknet på mensklighet. Rein Psyk. 2: 171 (1891). — särsk.
a) till MÄNSKLIG 1 b. PPGothus Und. K 7 b (1590). Din mänsklighet oss hugnad skänker, / ty liksom vi Du frestad blef. Wirsén Fur. 185 (1896; om Kristus). särsk.
α) om mänsklig svaghet l. ofullkomlighet; förr (i sht i pl.) äv. konkretare: mänsklig(t) brist l. fel. Gud tillät sådana menniskeligheter och svagheter .. som tiena skulle at dempa Pauli högmod. Swedberg Cat. 679 (1709). Människor äro icke fria för mänskligheter (dvs. fel). Posten 1769, s. 692. Man får väl hålla till godo (med) en liten erinran om sin mensklighet. Fahlcrantz 2: 147 (1826, 1864; yttrat av en sjuk). (†) (Recensenten) väcker .. misstanke, att både vid bokens läsande och recenserande någon viss mensklighet honom vederfarits (dvs. att han fallit offer för ngn mänsklig svaghet). Geijer I. 5: 361 (1821).
β) (†) i uttr. över all mänsklighet, över mänskligheten, mer än vad som är naturligt för människan; övermänsklig. Des tanckelösa ock öfver all mensklighet oförsicktige Svågers Conservation. ÅgerupArk. Brev 1775. En dygd öfver mänskligheten. Schönberg Bref 3: 152 (1778; om frivillig avsägelse av en förmån).
b) (†) i pl., om mänskliga förhållanden o. d. (Men) kan någonting lyckligare vara än att tillbedja Storheten det höga och sanna under det man smakar fruckten af de inhyses menskligheter bland Maka, Frihet och Barn. CAEhrensvärd Brev 1: 224 (1792). Att i oskrymtadt uttalande af rena menskligheter (dvs. naturliga förhållanden) kan ligga något ondt. SvLitTidn. 1816, sp. 133.
2) till MÄNSKLIG 3: förhållandet att äga de egenskaper som känneteckna l. anses böra känneteckna en människa l. äro naturliga för en människa l. för människor; naturlighet. Svart Gensw. G 6 a (1558). Then rätta Menniskligheten består vti Gudz lijkheet. Muræus Arndt 1: 205 (1647). Stundom är jag färdig att önska bort min bildning, mitt sinne för det sköna, min kärlek för det goda, med ett ord hela min mensklighet. De Geer Hjertkl. 23 (1841). Kaligula mognade aldrig till så mycken mensklighet, att samvetsqval voro honom möjliga. Rydberg RomD 40 (1877). Fru Lenngren har i sin glada, livliga mänsklighet den klassiska fulländningens sobra förnämitet. 3Saml. 1: 1 (1921).
3) till MÄNSKLIG 4: sätt att tänka l. handla som präglas av förstående av l. medkänsla med andra människor, människovänlighet, humanitet (se d. o. 2). Loenbom Stenbock 4: 277 (i handl. fr. 1713). Hör mänsklighetens röst, om Du ej Ärans hör. Lidner (SVS) 3: 143 (1788). Mot konung Gustafs mördare, Ankarström, visade Armfelt prof på en mensklighet, som gör hans hjerta heder. Tegnér Armfelt 2: 11 (1884). — särsk. (†) konkretare, om understöd åt behövande o. d. (Lagen belägger dem med) plikt, som .. åt dessa fridlösa (dvs. lösdrivare) bevilja någon mensklighet. Chydenius 343 (1778).
4) koll., om människorna betraktade ss. en helhet; i sht i sg. best. Han räknas som en av mänsklighetens välgörare. Hela mänskligheten. Lagerbring Skr. 137 (1770). Friheten, den ädlaste af mensklighetens rättigheter. PH 10: 3 (1772). I fosterlandets namn, i mensklighetens / jag lyser deras frid utöfver eder. Tegnér (WB) 3: 98 (1820). Gå fram, du mensklighet! var glad, var tröst, / ty du bär evigheten i ditt bröst. Rydberg Dikt. 1: 7 (1877, 1882). Den mimetiska dansen .. synes vara mänsklighetens äldsta form av dans. Nilsson FestdVard. 85 (1925). — särsk. (mera tillf.) om människorna på visst begränsat område o. d. Castrén Res. 1: 228 (1852; om bröllopsgäster). Den Europeiska mensklighetens intresse. NordT 1867, s. 50.
Spalt M 1963 band 17, 1945