Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MÄRGLA mær3jla2, ngn gg -gla2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Ordformer
(margl- c. 1600 (: vtmargle). märgl- (mergl-) 1730 (: utmärglat) osv.)
Etymologi
[av t. mergeln, plåga, pina, utsuga, utmatta, vanl. i ssgrna ab-, ausmergeln, utmärgla; jfr äv. holl. uitmergelen; av ovisst urspr.; möjl. anslutet dels till MÄRG, sbst., dels (i förb. märgla ut o. ssgn UTMÄRGLA) till MÄRGEL]
1) tr.: komma (ngn l. ngt) att förlora styrka o. krafter; utsuga; utmärgla; äv. bildl.; numera nästan bl. i ssgrna AV-, UT-MÄRGLA. Schultze Ordb. 2917 (c. 1755). At jag, med märglande privat Information, måst ärsätta bristen i nödig utkomst. VDAkt. 1766, nr 181. En märglande diarrhée. Hedin SvarVetA 13 (1794). Nordforss 1: 1604 (1805; med hänv. till utmärgla). Apostelns märglade kropp. Wilhelm Jord 119 (1935).
2) intr.: bli utmärglad; i förb. märgla av (se nedan).
Särsk. förb. (†): MÄRGLA AV. till 2: bli utmärglad. VeckoskrLäk. 1: 44 (1781). jfr avmärgla. —
MÄRGLA UT. till 1: utmärgla (ngn l. ngt); äv. refl. o. i pass. med intr. bet.: bli utmärglad. The märglas vt af svält. Kolmodin QvSp. 1: 621 (1732). Han märglar ut sig. Lind (1749). Mina .. olyckor, hade .. märgladt ut mig. Säfström Banquer. M 3 b (1753). Weste (1807). jfr utmärgla.

 

Spalt M 1972 band 17, 1945

Webbansvarig