Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MÖGEN mø3gen2, adj.3; -get; -gne; -gna; -gnare.
Etymologi
[motsv. mnt. mogent (till mogen, må, kunna, se MÖJLIG); i sv. väsentligen att uppfatta ss. elliptisk form av FÖRMÖGEN, adj., o. HÖG-MÖGEN]
1) (†) som förmår ngt, mäktig. Schultze Ordb. 2997 (c. 1755). jfr HÖG-MÖGEN.
2) (i vitter stil, arkaiserande, i sht skämts.) förmögen (se FÖRMÖGEN, adj. 2 b). Östergötland det mögna och feta. Strindberg Dikt. 159 (1883). Ärtförtärande, mögna bygd, / Ostrogothorum terra! Fogelqvist Minn. 179 (1930). —

 

Spalt M 2094 band 17, 1945

Webbansvarig