| Publicerad 1946 | Lämna synpunkter |
NALLE nal3e2, m. l. r.; best. -en; pl. -ar.
(vard.) benämning på björn; ofta behandlat ss. egennamn. Och kommer han (dvs. björnen) så näär at han kan hinna stallen, / Tå hafwer Bonden ondt utaf then stygga Nallen. Spegel GW 237 (1685). Nalle på däcket i kedjan han står. Bellman (BellmS) 1: 257 (c. 1785, 1790). (Han) hade .. nedlagt ej mindre än 52 nallar. Jäg. 1897, 2: 105. Snart är nalle åter i säkerhet i sina fjällklyftor. BygdFolk 1: 34 (1927). Östergren (1933; äv. om leksaksbjörn). — särsk. (vard., skämts.) bildl.: fordringsägare; jfr BJÖRN 2 b. Bellman (BellmS) 2: 114 (1783, 1791). Hotande nallar. Knorring Ståndsp. 1: 181 (1838).
Anm. Ordet har tidigast anträffats ss. hästnamn i följ. språkpr. En rödskÿmblet .. (häst) fallen .. vnden Nallen. StallRSthm 1556—59, s. 31.
Spalt N 49 band 18, 1946