Publicerad 1946   Lämna synpunkter
NARVAL na3r~va2l, m. l. r.; best. -en, äv. -n; pl. -ar.
Etymologi
[jfr d. narhval (varav t. narwal, eng. narwhale, fr. narval); ombildn. av (ett ord motsv.) isl. náhvalr, eg.: likval, till nár, lik (djuret ansågs leva av lik, varjämte dess färg kan påminna om färgen på lik av drunknade), o. hvalr (se VAL, m. l. r.)]
zool. den i Nordatlanten levande, till familjen delfindjur hörande tandvalen Monodon monoceros Lin. (vars hörntand i vänstra överkäkshalvan hos hannen är utbildad till en omkr. 2 meter lång, framåtriktad stöttand). Linné MusReg. 52 (1754). I en väldig vak synas narvalarnas gråa ryggar, välvande sig över det svartblå vattnet. Hedin Pol 2: 549 (1911). 4Brehm 2: 461 (1921).
Ssgr (i fackspr.): NARVALS-, stundom äv. NARVAL-BETE, r. l. m. = -tand. —
-FÅNGST. Fries Grönl. 97 (1872). —
-HANNE. —
-HONA. FoFl. 1907, s. 13. —
-SLÄKTE(T). zool. det till delfindjuren hörande släktet Monodon Lin. Nilsson Fauna 1: 404 (1820). —
-TAND. narvalens stöttand. Almström Handelsv. 515 (1845).

 

Spalt N 111 band 18, 1946

Webbansvarig