nationalist

Publicerad 1946

NATIONALIST nat1ʃωnalis4t, m.||ig.; best. -en; pl. -er.

Etymologi

[jfr t. o. eng. nationalist, fr. nationaliste; avledn. av NATIONAL. — Jfr INTERNATIONALIST]

person som hyser stark känsla för o. tilltro till det egna folket o. landet, anhängare av nationalismen; ofta med tanke på viss aggressivitet gentemot andra folk; äv. (om utländska förh.): person l. anhängare av politiskt parti som kräver fullt oberoende för sitt folk. ÅboT 1795, nr 22, s. 3. De irländska nationalisterne. SDS 1894, nr 310, s. 1. Laurin Våld 340 (1910). Ungkinesiska nationalister. Essén Eur. 50 (1926).

Ssgr (om utländska förh.): NATIONALIST-AGITATION. jfr agitation 1. 2NF 34: Suppl. 223 (1922). —

-ELEMENT. jfr element 3. 2NF 18: 325 (1912). —

-LEDARE. jfr ledare 1. —

-RÖRELSE. I mindre Asien har .. en främlingsfientlig turkisk nationaliströrelse .. fått stark spridning. 2NF 30: 427 (1920).

Avledn.: NATIONALISTISK, adj. Juryn, som skall döma öfver de anklagade nationalistiska parlamentsledamöterna. LdVBl. 1887, nr 28, s. 2 (om förh. i Irland). ST(A) 1931, nr 55, s. 4. särsk. (†): som har avseende på samhörighetskänsla inom ett landskap o. d.; jfr nationalism slutet. Hjärne DagDrabbn. 206 (i handl. fr. 1805).

Spalt N 136 band 18, 1946

Webbansvarig