njugga | SAOB

Publicerad 1947

NJUGGA, v. -ade.

Etymologi

[sv. dial. njugga, vara överdrivet sparsam, gnida; avledn. till NJUGG, adj.]

1) vara sparsam l. snål; gnida (se d. o. I 3); snålas; äv. i uttr. njugga ngt, vara sparsam l. snål i fråga om ngt. Lijtet förrådh lährer niugga. Grubb 420 (1665). Gud njuggar intet sina välgierningar. Serenius (1741). Han njuggar med allting. Nordforss (1805). Dalin (1853). — särsk.

a) i uttr. njugga med ngn i ngt, vara snål mot ngn i fråga om ngt. Njugga med en i mat. Serenius Ss 2 a (1734). Widegren (1788).

b) [jfr sv. dial. njugga mä se] i uttr. njugga med sig, leva sparsamt. Serenius Ss 2 a (1734). ÖoL (1852).

2) ge ngn en njuggt tilltagen del av ngt. De njugga väl åt Kalfven någon liten del (av råmjölken). VetAH 1769, s. 58.

Särsk. förb. (†): NJUGGA FRAM. till 2: lämna (ngt) i njuggt tilltagna portioner. Dhen kostnad som länder til ens heeder och Respect, får man intet niugga fram. Grubb 901 (1665). —

NJUGGA IHOP. till 1: spara ihop (ngt). Grubb 342 (1665). Njugga ihop penningar. Sahlstedt (1773). ÖoL (1852). —

NJUGGA TILLSAMMANS. till 1, = njugga ihop. Nordforss (1805). —

NJUGGA UT. till 2: dela ut (ngt) i njuggt tilltagna portioner. Murberg FörslSAOB (1793). Han njuggar ut brödet åt sitt folk. Nordforss (1805).

Spalt N 585 band 18, 1947

Webbansvarig