| Publicerad 1947 | Lämna synpunkter |
NOMINATIV nωm1inati4v l. nom1– l. nω1– l. nå1-, l. 0104, äv. (i sht i bet. 2) 300~2. adj.; adv. -T.
1) (i sht i fackspr.) som innebär l. kännetecknas av att ngt nämnes vid namn; särsk. (i sht statist.) om förteckning, uppgift o. d.: som upptar personer, jordegendomar o. d. med angivande av deras namn. Quennerstedt Torneå 2: 352 (cit. fr. 1809). De föreskrifna .. utdragen ur husförhörslängderna .. lemnades nominativa. Hellstenius BefolknStat. 22 (1874). Smeds Malaxb. 74 (1935).
2) (numera mindre br.) språkv. som tillhör l. är utmärkande för kasuskategorien nominativ; jfr NOMINATIVISK. Meurman (1847). Det nominativa r (i isländskan). Rydqvist SSL 2: 34 (1857). Därs. 4: 448 (1870).
Spalt N 639 band 18, 1947