| Publicerad 1947 | Lämna synpunkter |
NORNA nω3rna2, ngn gg nå3rna2, f., i bet. 2 r. l. f.; best. -an; pl. -or (Möller (1790) osv.); förr möjl. äv. NORN, f., anträffat bl. i pl. nornar.
1) mytol. om vart särskilt av vissa i den fornnordiska mytologien förekommande kvinnliga väsen (vanl. uppfattade ss. tre: Urd, Verdandi o. Skuld) som tänktes råda över människornas öden; äv. (i sht i poesi) i utvidgad anv., i fråga om förhållanden inom andra kulturområden l. i nyare tid: ödesgudinna, öde. Spegel 321 (1712). Strand Tidsfördr. 1: 75 (1763). Då (dvs. i stormiga nätter) hörde jag Nornorna virka sin väf, / I den storm genom rymden sköt. Geijer Skald. 9 (1811, 1835). Menskan är slaf, / Nornorna råda. Tegnér (WB) 5: 134 (1821). En nyckfull Norna spann mitt ödes spånad. Böttiger 1: 52 (1856). Kören. Hvem håller då i handen ödets roderstång? Promethevs. De trenne Nornor jämte hämdens vakna mör. VLitt. 1: 63 (1875). Till ariskt blod, det renaste och älsta, / till svensk jag vigdes af en vänlig norna. Rydberg 1: 282 (1895). Ahnlund Oljob. 145 (1924).
2) bot. orkidén Calypso bulbosa (Lin.) Rchb., jungfrutoffel. Kindberg SvFl. 315 (1877). Ursing SvVäxt. 340 (1944).
Spalt N 684 band 18, 1947