Publicerad 1947 | Lämna synpunkter |
NORRÖN nor3ø2n, adj., äv. (numera föga br.) NORRÖNA nor3ø2na, adj. oböjl.
(numera nästan bl. i vitter stil) eg.: nordisk; som utgör resp. är avfattad på l. hänför sig till osv. det språk som talades i Norge o. därifrån koloniserade områden under vikingatiden o. den ä. medeltiden, förr uppfattat ss. identiskt med det före språksplittringen förefintliga gemensamma språket i norden; fornvästnordisk; särsk. i uttr. norröna språket, stundom norröna tunga. Tegnér (WB) 5: 426 (1825). (Uppfattningen) att Norröna språket öfver allt i Sverige talades år 1000. Rydqvist SSL 4: 183 (1868). Ett qväde, affattadt på norröna tunga. AntT XII. 1: 158 (1891). Den norröna diktningen. Budk(Brage) 1929, 1: 17.
-MÅL(ET). = -språk(et). Svea 2: 26 (1819). Från folkets läppar klingar norränamålets jern. Wirsén NDikt. 165 (1880). —
Spalt N 694 band 18, 1947