| Publicerad 1947 | Lämna synpunkter |
NUNA nɯ3na2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
(vard.) ansikte; särsk. med tanke på dess utseende o. uttryck. Fryntlig, gemytlig, glad, trött nuna. EvQvanten (1846) i Hembygden- (Hfors) 1910, s. 247. Hånlöjet, som lekte i gubbens skrynkliga nuna. KalSvFolkskV 1909, s. 289. (Boken) som på omslaget prydes av författarens borgerligt gemytliga nuna. SvD(A) 1930, nr 224, s. 8. — särsk. (i Finl.) i uttr. le l. skina o. d. i sin nuna, för att beteckna att ngns ansikte präglas av ett leende l. skiner o. d. Otto log i sin frusna nuna. Helsingius Dagdr. 18 (1914). ”Uff! de smakar bra” sa’ Cajus och sken som solen i sin runda nuna. Vallgren MatGubb. 90 (1917).
Spalt N 785 band 18, 1947