Publicerad 1948   Lämna synpunkter
NÄRING nä3riŋ2 l. næ3-, sbst.1, r. l. m. l. f.; best. -en.
1) [vbalsbst. till NÄRA, v.2 — Jfr NÄRING, sbst.2] (i fackspr., mindre br.) motsv. NÄRA, v.2 1: tillförsel av näringsämnen till en organism, närande; nutrition. Sönnerberg Loder 627 (1799). De födeämnen som äro tjenligast till kroppens näring. Nordforss (1805). Stark, muskulös konstitution utmärker sig genom en väl byggd kropp, .. god näring, hastig ämnesomsättning. Hallin Hels. 2: 11 (1885). Bohm Husdj. 203 (1902). särsk. (föga br.) bildl.: närande, underhållande, vidmakthållande; jfr NÄRA, v.2 1 e. (Medlemmarna av Svenska Akademien) hvilka vid svenska sånggudinnans altar främst hafva sig anförtrodd den heliga eldens näring. Atterbom Minnest. 2: 9 (1840).
2) [sannol. eg. till senare leden i sådana ssgr som UNDER- resp. ÖVER-NÄRD] om tillståndet att vara närd på visst sätt; ss. senare led i ssgr; jfr UNDER-, ÖVER-NÄRING.
Ssgr, se näring, sbst.2 ssgr (anm.).

 

Spalt N 1091 band 18, 1948

Webbansvarig