| Publicerad 1948 | Lämna synpunkter |
NÖDVÄNDIG nø3d~vän2dig, äv. 040 (nödvä´ndig Weste), adj. -are; adv. -EN (föga br., Bremer Brev 3: 362 (1854)), -T (GotlArk. 1929, s. 28 (1649) osv.).
1) som absolut fordras l. kräves (på grund av ngt visst sakläge l. för ngt visst ändamål o. d.), absolut erforderlig; som icke kan underlåtas l. försummas l. åsidosättas l. avvaras; oundgänglig; oumbärlig; jfr NÖD 4, 7. Det är icke nödvändigt, men önskvärt. Det är i detta läge nödvändigt att handla snabbt. Ngt är nödvändigt för ngn l. ngt, i sht förr äv. ngt är ngn nödvändigt. Ngt är nödvändigt för ngt (visst ändamål), i sht förr äv. till ngt, för (att ernå l. åstadkomma) ngt. Nödvändig bisats, relativsats (språkv.), som kräves för meningens fullständighet; motsatt: icke nödvändig, epexegetisk. Ett nödvändigt ont [jfr gr. ἀναγκαῖον κακόν (Menander)]; jfr 2. Efftersom .. Johannes Olaj Dalkarlus blef af H. K. M:t .. för nödvändige ährenders skull .. wocerat här ifrån och til Ståckholm. BraheBrevväxl. II. 1: 29 (1645). Boëthius Sedol. 18 (1782: till). Äfven de mera betänksamma ansågo det nödvändigt, att regeringen sloge in på en liberalare stråt. De Geer Minn. 1: 127 (1892). Lyx och nöjen äro henne nödvändiga. Sylwan (o. Bing) 1: 447 (1910). Arvsangelägenheter ha gjort min därvaro nödvändig. Hallström Händ. 20 (1927). De ä en nödvändig sak! (dvs.) det undgår du icke. Östergren (1933). jfr (†): Betesmarken är högst nödvändig att äfven blifva delad. EconA 1808, apr. s. 78. — jfr HÖG-, HÖGST-NÖDVÄNDIG. — särsk.
a) i uttr. det (allra) nödvändigaste, äv. det (förr äv. sitt) nödvändiga (jfr c), ss. beteckning för vad som (oundgängligen) behöves (till livets uppehälle l. för bedrivande av en värksamhet o. d.). Sakna l. lida brist på det nödvändigaste. Schönberg Bref 2: 393 (1778). Dem, som ej äga mer än det nödvändiga. AdP 1789, s. 661. Han har icke sitt nödvändiga. Nordforss 2: 149 (1805). Bekymmer gjorde mig också universiteternas finanser. I Lund saknades stundom tillgångar till det nödvändiga. De Geer Minn. 2: 281 (1892).
b) i uttr. som beteckna evangelium l. själens frälsning o. d. ss. det enda oundgängligen nödvändiga för en människa samt i uttr. som ansluta sig härtill; särsk. dels i uttr. ett är nödvändigt, dels i uttr. det enda (förr äv. ena) nödvändiga. Et är nödvändigt, sade Jesus til Martha. Pettersson Pred. 2: 61 (1764). Martha, Martha, tu gör tig bekymmer och oro om mångahanda. Men ett är nödvändigt. Luk. 10: 42 (öv. 1776; NT 1526: nödhtörfftigt). Knös Förel. 992 (1780: thet ena nödvändiga). Ett enda här / Nödvändigt är: / För det allt annat vike! Ps. 1819, 282: 7. Det är nödvändigt att vi människor tro varandra. Det är det enda nödvändiga. Bergman ErosBegr. 244 (1922).
c) i uttr. som beteckna att ngn uträttar ngt som han oundgängligen måste göra (som han icke kan komma ifrån); särsk. eufemistiskt, om förrättande av naturbehov; numera bl. tillf. i sådana uttr. som sköta det nödvändigaste o. d., förr äv. göra sitt nödvändiga. Thorild (SVS) 3: 186 (1792). Gå att göra sitt nödvändiga. Nordforss 2: 149 (1805). Här oreras hela veckan. Svanberg har i dag gjort sit nödvändiga på latin. 3SAH XL. 2: 53 (1826). Engström Häckl. 329 (1913).
e) [efter t. nötig haben] (†) i uttr. hava ngt nödvändigt l. hava nödvändigt att göra ngt, oundgängligen behöva ngt resp. göra ngt. VRP 7/11 1722 (: at). EconA 1807, jan. s. 25.
f) [jfr fr. faire le nécessaire] (†) i uttr. göra sig l. vilja synas nödvändig (ngnstädes), (söka) göra sig resp. vilja synas oumbärlig (ngnstädes), äv. övergående i bet.: vara (överdrivet) beställsam l. beskäftig. Han tycker om at blanda sig i all ting och at göra sig nödvändig. Riccoboni Catesby 6 (1761). Nordforss 2: 148 (1805).
g) (†) substantiverat, i uttr. fru Nödvändig, om barnmorska. Sehlstedt Utk. 74 (1857). Hedenstierna Ljud 64 (1886).
h) ss. adv., för att beteckna att ngt (icke kan underlåtas, utan) absolut fordras l. kräves l. måste göras l. äga rum o. d.: oundgängligen, tvunget; ofta i utvidgad anv.: absolut, bestämt; förr äv. i uttr. nödvändigt utbetalt, utbetalt för nödvändiga (absolut behövliga) varor o. d.; stundom svårt att skilja från 2. GotlArk. 1929, s. 28 (1649). En hop fremmande ord moste wi nödwendigt behålla, och osz ther af betiena. Swedberg Schibb. 245 (1716). Expenser som .. nödvändigt utbetalte äro. HovförtärSthm 1743, s. 2878. ”Vi ska fara vår väg, eftersom ni nödvändigt önskar det,” sade hon. Lagerlöf Holg. 1: 146 (1906).
2) [eg. specialanv. av 1] som (på grund av sin natur l. tanke- l. naturlagarna l. ödesbestämdhet o. d.) måste existera l. icke kan vara annorlunda l. ske på annat sätt; äv.: oundviklig; i filosofiskt fackspr. med ngt växlande bet. i olika filosofiska system; stundom motsatt: tillfällig. Logiskt nödvändig (filos.), som är följden av en grund l. vars kontradiktoriska motsats innebär en motsägelse. Realt nödvändig (filos.), som existerar i sig l. på grund av en viss orsak. Moraliskt nödvändig (filos.), som obetingat bör existera, som obetingat fordras av plikten; jfr 1 o. MORALISK 1 f. Swedberg Cat. 47 (1709). Så snart man beröfvar människan hännes frihet, blifva alla hännes gerningar nödvändiga, eller oundvikligen sådana som de äro. De Rogier Euler 2: 21 (1787). Man måste skilja mellan tillfälliga och nödvändiga orsaker till organismens död. Agardh Bot. 1: 299 (1830). Det, som är gifvet genom de formela vilkoren för vår erfarenhet .., är nödvändigt. Boström 2: 102 (1838). 2NF 3: 196 (1904). — jfr FÖRNUFTS-, NATUR-, SJÄLV-NÖDVÄNDIG.
-GÖRA, v. (i sht i skriftspr.) göra nödvändig; äv. övergående i bet.: medföra (ngt) ss. oundviklig följd l. ofrånkomligt resultat; jfr nödvändig 2. Hygiea 1858, s. 446. (Fluktuationer) på arbetsmarknaden .. som nästan nödvändiggöra .. (arbetarnas) kringflackande. PT 1907, nr 215 A, s. 3. —
B: (1, 2) NÖDVÄNDIGT-VIS300~2, äv. 040~1, adv. [jfr t. notwendigerweise] (i sht i skriftspr.) nödvändigt. AdP 1789, s. 65. Alla de, som färdas en och samma väg, se nödvändigtvis samma föremål. Kellgren 3: 195 (1792). Vid .. (ring-)ugnar behöfva råteglen ej nödvändigtvis torkas före bränningen. 2NF 4: 1416 (1905).
NÖDVÄNDIGA, v. (†) eg.: nödga; i uttr. nödvändiga ngt till (rämnor o. d.), nödvändigt åstadkomma (rämnor osv.) hos ngt; jfr nödvändig 2. Wettersten Forssa 117 (c. 1750).
Spalt N 1267 band 18, 1948