| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
OBLYG. [fsv. oblygher]
1) (†) icke blyg; orädd, dristig, oförskräckt, frimodig, käck. VRP 1661, s. 48. Sällan har frihetens språk blifvit framfördt mera oblygt och frimodigt, men ock tillika mera anständigt och vördsamt för konungens höghet än i detta plenum. Adlerbeth Ant. 1: 125 (c. 1792). Nilsson Fauna II. 1: 184 (1835).
2) skamlös, oanständig; oförskämd, oförsynt; fräck. GlEf. 5: 18 (NT 1526). En oblyg och styf syndare. Swedberg Cat. 518 (1709). Lasten och förderfvet framställa sina förföriska exempel oblygt till mensklighetens fall. Lehnberg Pred. 3: 380 (c. 1800). Fruktansvärt oblyga priser. Nordström Amer. 230 (1923).
Avledn.: oblyghet, r. l. f.
2) [fsv. oblyghhet] till 2; stundom konkretare. Swedberg Ordab. (1722). Ingen av .. (Aristofanes’) komedier är fattig på oblygheter. Andersson GrDram. 256 (1885, 1910). —
OBLYGD. (†) skamlöshet. Så mycken synd och förargelse, oblygd och nesa föröfwas. Swedberg Dödst. 425 (1711). ÅbSvUndH 68—69: 479 (1776). —
OBLYGELIGA l. OBLYGELIGEN, adv. (-yge- 1558—1631. -yie- 1527. -liga (-gha) 1527—1599. -lige 1558. -ligen 1631) [fsv. oblyghelika] (†) utan att blygas, utan blygsel l. skamkänsla. (Paulus Eliæ påstår att Luther) är oblyieligha infallen j kyrkiones sacrament. OPetri PEliæ a 2 b (1527). RP 2: 266 (1631). —
OBLYGSAM. (†)
1) som icke blyges (att göra ngt); oblyg; skamlös, oanständig; oförskämd, fräck. Girs J3 111 (1627). Oblygsam at vidgå sina fel. Tessin Bref 2: 13 (1754). En oblygsam tanka var någonting, som aldrig dvaldes i hans själ. BL 5: 305 (1839).
2) icke blygsam (se d. o. 3), anspråksfull. Det berömda Odet till Mæcenas, hvari Horatius temligen oblygsamt skillrar sig sjelf i flygten till odödligheten. Leopold 6: 100 (1803).
Avledn.: oblygsamhet, r. l. f. (†) till 1; äv. konkretare. Berch Hush. 69 (1747). Wrangel BrinkmTegn. 131 (i handl. fr. 1825). —
Spalt O 107 band 18, 1949