| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
OBÄNDIG ω3~bän2dig, adj. -are. adv. -T.
1) om djur: icke tam; bångstyrig, vrenskande, vild; jfr BÄNDIG 1. Om .. (hästarna) ifrån Vngdomen icke tämjas, .. blifwa the obendige. Schroderus Albert. 1: 21 (1638). I fångenskapen är .. (gnun) mycket obändig. 2NF 1: 1145 (1903).
2) om person, egenskap, läggning, livsyttring o. d.: som är svår att tygla l. lägga band på; om person l. psyke o. d. äv.: som icke vill l. icke (l. bl. med möda) kan lägga band på sig, som icke tål tvång l. inskränkning av sin frihet o. d.; oböjlig, motspänstig, svårhanterlig; numera vanl. med bibegrepp av kraftfullhet; äv.: våldsam, vild; äv. (särsk. om tid): som utmärkes av tygellöshet l. vildhet osv. Balck Es. Förspr. 2 b (1603). En vild och obändig tid, då kriget i allmänhet fördes med grymhet. Tegnér (WB) 7: 127 (1832). Individualistens obändiga frihetsbegär. Alving SvLittH 3: 55 (1932). Håkansson var en stor och kraftig karl och därtill mycket obändig. Johansson SmedBrukspatr. 11 (1933).
3) (†) om föremål l. virke o. d.: svår att böja, oböjlig; möjl. äv.: ohanterlig; jfr 2; jfr BÄNDIG 2. Hjulplog af groft och obändigt värke. Barchæus LandthHall. 20 (1773). Frick o. Trolle Sjöm. 26 (1872; om järntross).
4) (†) om jord(mån) o. d.: svårbearbetad, svår l. omöjlig att bruka; äv. i uttr. obändig till brukning, svår l. omöjlig att bruka; jfr 2; jfr BÄNDIG 3. Brauner Åker 15 (1752). Mångastädes .. är Jorden .. til brukning obändig. VetAH 1759, s. 253. En .. hård och obändig jordmån. RedNisbethFlicksk. 1875—76, s. XXIV (i bild).
5) i vissa bildl. l. utvidgade anv. av 1 o. 2; jfr 3, 4. Den gamla (fornnordiska) Sagan är ett vildsint och obändigt ting. Tegnér (WB) 4: 175 (1822). Musikläraren, hvilken .. hade den svåra uppgiften att göra de obändiga germanska struparna smidiga. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 18 (1898). Människornas kamp mot den obändiga naturen. Hedin Transhim. 3: 99 (1912). — särsk.
a) (tillf.) om språk: svår att forma till ett fullvärdigt uttryck för tanken l. till välklingande vers o. d., osmidig; förr äv. om (främmande) ord: svår att uttala, ”ohanterlig”. Högström Lapm. 63 (1747). Om .. främmande ord skulle vara o-bändige eller ovige att bruka, kan man .. förändra dem. Hof Skrifs. 32 (1753). Skaldens kamp med det obändiga språket. 2SAH 41: 274 (1866).
b) (numera bl. tillf.) om träd: stor o. vildvuxen; svår att tukta. Wallenberg (SVS) 1: 260 (1771). Ahrenberg Hem. 73 (1887).
c) (mera tillf.) om flod l. vattendrag: (våldsamt) strid o. vattenrik, som (lätt) svämmar över. Allvin Mo 5 (1857; adv.). Det nordöstra tillflödet (Emäjoki) är ännu mera obändigt. AtlFinl. 22: 7 (1899).
d) (†) om fartyg: svår att manövrera. Et Skepp (kan) blifva obändigt .. igenom Lastens .. disponerande i Skeppet. Chapman Skeppsb. Föret. 8 (1775).
e) (†) om väglag: svårframkomlig. Ett ganska obändigt vägelag af en våldsam vederlek. VDAkt. 1782, nr 637.
f) (†) ss. förstärkande adv., i uttr. obändigt stor, svårhanterligt l. mycket stor. Lindfors (1824). (Stenen är) obändigt stor och tjock. Dybeck Runa 1845, s. 91.
Spalt O 143 band 18, 1949