| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
1) (numera bl. mera tillf.) motsv. BÖJLIG 1: som icke (lätt) kan böjas l. icke (lätt) låter böja sig; styv, oelastisk; om person äv. (numera knappast br.): styv i lederna l. lemmarna. Helsingius (1587). At the äre så oböyelige, at the icke kunne lära .. (turkarnas) arth at sittia. Rålamb Resa 73 (1658, 1679). Börk Darius 41 (1688; om tunga). Det grofva ankartåget var för oböjligt att kunna direkt ”läggas till spels”. NF 7: 1556 (1884). Smith (1917). — särsk.
a) (†) om mer l. mindre otympligt formerad samling av människor (o. djur o. fordon osv.): som har svårt att följa kurvor i en väg l. är svår att manövrera o. d. Det oböjliga af denna ställning (dvs. slagordning). KrigVAH 1805, s. 77. Bååth-Holmberg FlickDagb. 269 (i handl. fr. 1809).
b) (†) i utvidgad l. bildl. anv., närmande sig bet.: oomkullrunkelig, oemotsäglig. Oböjliga ziffror. KyrkohÅ 1925, s. 267 (1836).
2) språkv. motsv. BÖJLIG 2, om ord o. d.: som icke kan böjas, som saknar böjning, icke flexibel; jfr INDEKLINABEL. Tiliander GenTy. 65 (1670). Slut .. oböjl. predik. a(djektiv). SAOL 250 (1900).
3) (numera föga br.) motsv. BÖJLIG 3: som saknar (l. har dålig) förmåga att (låta) omforma sig l. förändra sig l. anpassa sig (efter olika förhållanden l. omständigheter l. för olika syften o. d.), osmidig; särsk. om språk: som icke lätt kan formas till ett smidigt l. fullvärdigt uttryck för tanken, ouppodlad (jfr OBÖJD 3); i sht förr äv. om röst: som saknar förmåga av nyansering, onyanserad. Hennes röst är stark, men icke oböjlig. MoB 9: 7 (1788). Vårt oböjeliga och för vetenskaperna föga formeliga språk. Retzius BrFlorman 42 (1826). 2NF 26: 1081 (1917; om författning).
4) motsv. BÖJLIG 4; i sht om person l. om sinnelag l. egenskaper o. d.: som icke (lätt) låter påvärka l. övertala sig, motståndskraftig, som icke ger vika l. låter nedbryta sig, som ”står rycken”; förr äv.: hård, förhärdad, som framhärdar (i synd o. d.); äv. om ngt som ngn kämpar mot o. d.: som icke kan nedbrytas l. övervinnas. Rom. 2: 5 (NT 1526). At menniskiones hierta emoot the tiyo Bodh war wordet hårdt som en steen, och oböyelighit. Balck Musæus C 8 b (1596). Blif uti trone fast, i hoppet var oböglig. Kolmodin QvSp. 2: 309 (1750). En man .. af oböjlig fasthet. Tegnér (WB) 3: 240 (1819). Striden med en njugg och oböjlig natur. Fryxell Ber. 2: 138 (1826). Hjärne K12 III (1902). — särsk. (†) i uttr. oböjlig till, för, (e)mot, (i)från, åt l. av ngt. Fiendens oböijelighe sinne till frijdh. Stiernman Riksd. 758 (1622; jfr 5). Oböjlig för nöjets retelser. Mellin Nov. 1: 59 (1838, 1865). Wetterbergh SamhKärna 2: 11 (1857).
5) (†) motsv. BÖJLIG 5: obenägen, ohågad; äv.: som saknar fallenhet, obildbar (jfr BÖJLIG 4). Ingenia .. så oböijelige och seene, att om dhem inthet wist hopp wara kan. Thyselius HdlLärov. 1: 67 (1617). (De) kände .. sig tröga och oböjeliga til det goda. Borg Luther 1: 324 (1753; jfr 4 slutet).
1) (numera bl. tillf.) till 1. Linc. (1640; under rigor). Hwasser VSkr. 1: 6 (1852; i fråga om människokropp).
3) till 4. (Ulrika Eleonora) hade Pfaltziska husets oböjelighet. Höpken 1: 19 (c. 1752). Östergren (1933). särsk. (enst.) konkret, om oböjlig l. hårdnackad person. Bremer Nina 174 (1835).
Spalt O 145 band 18, 1949