| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
OCKUPANT ok1ɯpan4t l. -up-, m.||(ig.), om stat r. l. m.; best. -en; pl. -er.
1) motsv. OCKUPERA 1: person som fysiskt bemäktigar sig ngt l. tar ngt i besittning; numera bl. jur. i fråga om besittningstagande av föremål som saknar ägare (”herrelöst gods”). Biberg 2: 299 (c. 1820). Nyblæus Forskn. III. 2: 358 (1893).
2) motsv. OCKUPERA 2 (o. 3): ockuperande person l. stat; äv. om person tillhörande ockupationstrupperna l. -myndigheterna; i pl. ofta sammanfattande, om ockupationsmakten l. -myndigheterna. Wingård Minn. 10: 95 (1849). Att maquismännen vålla de tyska ockupanterna stora bekymmer (i Frankrike). SvD(B) 1944, nr 209, s. 4.
Spalt O 195 band 18, 1949