| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
ODYGDING ω3~dyg2diŋ, m.||ig.; best. -en; pl. -ar.
1) (†) oduglig (l. möjl. moraliskt undermålig) person; jfr ODYGD 2—4, ODYGDIG 1—3. Vpfylles .. landet med lettingar .. och odygdingar. Swedberg Casa 62 (1723).
2) (skämts., ngt vard.) odygdspåse, rackarunge, skälmunge; jfr ODYGD 6, 7, ODYGDIG 5. Blanche En tr. upp 3 (1843). Pojken är naturligtvis jag själv upp i dagen, en riktig odygding. Hedenvind-Eriksson Hjul. 284 (1928).
Spalt O 231 band 18, 1949