| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
ODÖDLIG ω3~dø2dlig, äv. 040, förr äv. ODÖDELIG (odö´delig Weste), adj. -are (tillf. i bet. 3). adv. -A (†, Linc. Nn 2 b (1640), Schenberg 1: 431 (1739)), -EN (†, Ekblad (1764), Wallin Rel. 2: 321 (1827)), -T (Möller (1790) osv.).
1) som aldrig dör l. förgår l. tar slut; särsk.
a) om levande varelse (äv. gud o. d.) l. om (människo)kropp o. d.: som icke är underkastad l. förutbestämd för (fysisk) död l. förgängelse, som lever i evighet (utan att hotas av livets utslocknande). (Kristus) fick itt sådant lijff ighen, ath han sedhan wort odödhelighen. OPetri MenFall L 1 b (1526). En .. odödhelig lekamen. Dens. Hb. F 3 a (1529). Odödelige Gudars macht. Stiernhielm Cup. 7 (1649, 1668). Fehrman OrientK 31 (1920). särsk. (i sht i framställning av vitter art) i uttr. den odödlige, om Gud (äv. om hednisk gud); äv., i fråga om klassisk l. nordisk gudavärld, i uttr. de odödliga, gudarna. AWollimhaus (c. 1669) i 2Saml. 1: 113 (i sg., om antik gud). De tolf Odödligas (dvs. de nordiska gudarnas) borgar. Tegnér (WB) 5: 22 (1825). jfr (†): Eeldzloghen .. försmelte icke heller then odödheligha maten. Vish. 19: 21 (Bib. 1541; Apokr. 1921: den gudomliga födan).
b) om människans själ: som lever (i evighet) efter kroppens död. Stiernhielm Arch. A 2 b (1644) Nilsson Platon Faid. 66 (1903).
c) (numera bl. i vitter stil) med abstrakt huvudord (jfr b): som varar l. skall bestå i evärdliga tider, oförgänglig, evig; äv. om idé l. tanke o. d.: som mänskligheten alltid skall känna till o. som därför ständigt skall vara av betydelse (jfr 3 a); numera nästan bl. dels med anslutning till 3 a, dels om ngt som är utsatt för inflytelser som hota att förkväva det l. om ngt som tänkes ss. kämpande för sitt bestånd. SalWijsh. 1: 15 (öv. 1536). Att the interessen som stater förbinda skole wara odödelige. RARP 8: 179 (1660). Silfverklart / Flämtar i själens / Natt det sanna, / Odödliga ljuset. Stagnelius (SVS) 2: 137 (c. 1820). Förstar vore dödlige, Staten odödlig. Kolmodin TacAnn. 1: 202 (1833). En stor och sann idé, en gång uttalad, är odödlig. Oscar I Straff 35 (1840). Obepröfvad ingen dödlig hunnit har odödlig fröjd. Rydberg Dikt. 2: 10 (1885, 1891). särsk.
α) (numera knappast br.) i uttr. odödlig tacksamhet (förr äv. tacksägelse l. tack) o. d., tacksamhet som evigt hyses (av ett folk o. d.). Een Ewigh och odödeligh tack. Svart Ähr. 76 (1560). Folkets odödeliga vördnad .. för en konung som älskat sitt land. Wedberg 1HD 42 (i handl. fr. 1807). Franzén Skald. 2: 35 (1825).
β) (enst., †) i uttr. odödlig död, evig död. Stygga Laster, Synder lede, / Hafwa .. / Fört mig .. / I en rätt odödlig Död. Lucidor (SVS) 64 (c. 1670).
d) (numera knappast br.) ss. adv.; särsk.: evigt, i evighet; stundom äv.: för evigt. Linc. (1640; under immortaliter). Minnets turtur .., som gråter / Odödligt. Atterbom SDikt. 2: 196 (1815, 1838); jfr 3. När skall .. (själen) / Odödligt sig förlora i azuren. Stagnelius (SVS) 2: 309 (1821). Atterbom Minnest. 2: 267 (1842). särsk. bestämmande ett adj. l. adv. o. motsvarande ett därmed samordnat adj. (resp. adv.); förr möjl. äv. med förbleknad bet. o. mer l. mindre liktydigt med: mycket, outsägligt. En klar morgon samlar dem (dvs. de goda) i oskiljaktig ro .. och odödligen salig lifskänsla. Wallin Rel. 2: 321 (1827). Wirsén Vint. 72 (1890).
2) (†) i fråga om ngt som varar under en människas hela liv; särsk. om hat l. tacksamhet o. d. som ngn hyser: outplånlig, outsläcklig; äv.: som man ständigt framhärdar i l. fortsätter med. OxBr. 12: 214 (1621). Att försäkra min Engell om min odödeliga estime och tandresse. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 2: 91 (1706). (Nero) fattade ett odödeligit hat til sin Broder Britannicum. Bliberg Acerra 528 (1737). (Om han säger vad) saken heter, så mins hon det brittiska ordet alldeles odödligt. Almqvist AmH 1: 85 (1840). Ödman VårD 2: 4 (1884, 1888).
3) som aldrig skall glömmas, som i alla tider skall ihågkommas l. vara känd (o. vara föremål för beundran); särsk. om person: som (på grund av sina insatser l. bedrifter l. förtjänster l. sitt värk) ständigt skall leva i eftervärldens hågkomst, som höljt sig med ovansklig ära; äv. i uttr. odödligt namn l. rykte (förr äv. beröm) o. d., särsk. om evig berömmelse l. ovansklig ära. Genom .. (visheten) får iach itt odödelighit nampn. SalWijsh. 8: 13 (öv. 1536). Til Wåra Förfäders och heele Wårt Rijkes odödelige Beröm. Placat 28/11 1666, s. A 2 b. Din ära (är) odödelig. Dalin Vitt. II. 6: 115 (1740). Ett poem (räcker icke) att göra en menniska odödlig. Strindberg NRik. 91 (1882). — särsk.
a) om resultat av ngns värksamhet l. om ngt som ngn utfört l. presterat: som är av så framstående l. märklig l. epokgörande art att det aldrig skall glömmas (o. som därför gör vederbörande odödlig) l. som aldrig skall förlora sin betydelse (jfr 1 c), oförgätlig; äv. om (figur l. skildring i) litterärt värk. Hvaraf kommer, at .. en stor gerning .. är odödelig? Dalin Hist. III. 1: Föret. 4 (1761). En af den lefvande Skalden sjelf .. urvald Samling af hans odödelige Arbeten. Kellgren (SVS) 5: 244 (1790; om Bellmans dikter). (Chaucers) frun från Bath är säkert en af världslitteraturens dråpligaste och odödligaste figurer. Björkman Chaucer 137 (1906).
b) (numera bl. i vitter stil, föga br.) i uttr. odödligt förtjänt (om, förr äv. av ngt), som gjort sig odödlig gm sina förtjänster (om ngt); äv.: som förtjänar evig tacksamhet (för sina insatser för ngt); jfr 1 d. Den af Svea Rike så odödeligen förtjänte .. Gref Magnus Stenbock. Schönberg Bref 3: 169 (1778). Den om .. studentsången odödligt förtjente Hæffner. Atterbom Minnest. 2: 277 (1842).
c) [efter fr. immortel i motsv. anv.] om ledamot av vissa akademier; särsk. (i sht skämts.) om ledamot av Svenska Akademien. SnoilskyVänn. 2: 198 (1882). Franska akademien räknar 40 ledamöter, de s. k. odödlige. GHT 1895, nr 251, s. 2.
-VORDEN, p. adj. (i skriftspr., mera tillf.) till 1, 3: som blivit odödlig; som räddats från glömskan; om yttrande l. citat o. d. äv.: bevingad. IllSvH 6: 111 (1881; om yttrande). Rydberg Myt. 2: 58 (1889; om personer).
Spalt O 233 band 18, 1949