Publicerad 1949   Lämna synpunkter
OFFENS, r. l. f.; pl. -er.
Ordformer
(-ens 1620. -ense 1665—1847. -enser, pl. 1632—1671)
Etymologi
[jfr eng. offence, offense; av fr. offense, av lat. offensa, stöt, olägenhet, missnöje, till offendere (se OFFENDERA)]
(†)
1) stötande omständighet; störande uppträde, rabalder. (Ståthållaren måste) till at vndwijka stoor beswär och offens gå medh denne saken (dvs. med ”indrivande” i staden av landsbygdens hantvärkare) discret om. LReg. 136 (1620). RP 2: 163 (1632).
2) förolämpning, skymf. Man ogillar intet skiämpt, när dhet brukas vthan offense. Grubb 729 (1665). Gynther ConvHlex. (1847).

 

Spalt O 263 band 18, 1949

Webbansvarig