| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
OFRED ω3~fre2d l. OFRID ω3~fri2d, r. l. m.; best. -en; pl. (i bet. 2 c) -er (Wacklin Minn. 1: 35 (1844), SvFinl. 1: 150 (1921)).
Anm. Med avs. på anv. av formerna ofred o. ofrid jfr anm. sp. F 1418.
1) (ofrid l. ofred) (i sht i vitter stil) förhållandet att fiendskap l. tvist l. strid råder mellan personer (l. andra levande varelser) l. grupper av personer osv., missämja, tvedräkt, split, ovänskap; jfr FRED 1. At ofridh bliffuer ibland menniskionar for Euangelij skul. OPetri 3Förman. E 7 a (1535). (Modern var) rädd, att det skulle bli ofrid mellan .. (favoritsonen) och hans bröder. Lagerlöf Holg. 2: 89 (1907). Heerberger NVard. 192 (1936).
2) (numera bl. ofred) (numera nästan bl. i högre stil; se dock c) förhållandet att krig l. krigstillstånd l. väpnad fejd råder (mellan stater l. härskare o. d.); krigstillstånd, krig; jfr FRED 2. G1R 1: 123 (1523). Ofridh bleeff ståndandes riken emellan. OPetri Kr. 315 (c. 1540). Att i frijdlige tijder skall man tenckie på ofrijden. G1R 20: 241 (1549; jfr a). Vid ofred skall .. (krigsman) mot rikets fiender sig städse manligen och väl förhålla. TjReglArm. 1889, s. 222. VFl. 1936, s. 78. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Fridh närer, Ofridh förtärer. GlOrdspr. 11: 29 (Bib. 1541). Freden föder, ofredh öder. Grubb 213 (1665). Man får stundom hafva ofred för fredens skull. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) i vissa numera obr. uttr.
γ) förklara ofred mot ngn, förklara sig ämna angripa ngn med vapenmakt l. våld; jfr 4. Konungen .. förklarade ofred mot Hertigarna, hvarhelst han träffade dem. Ekelund 1FädH 1: 78 (1829).
c) konkretare, om krig ss. ett i tiden begränsat helt; numera i sht hist. i uttr. (den) stora ofreden, om kriget mellan Sverige o. Ryssland m. fl. 1700—1721; äv. (i sht i Finl.) i uttr. lilla ofreden, om kriget mellan Sverige o. Ryssland 1741—1743. 2RARP 13: 213 (1742). En i början af någon ofred utcommenderad soldat. PH 8: 200 (1766). Förskansningsvallar, hvilka under den stora ofreden 1719 uppkastades till försvar mot ryssarne. Höjer Sv. 1: 161 (1873). Lilla ofreden. Estlander 1: 330 (1902). Den kultur, som långsamt spirade efter ofrederna på 1700-talet. SvFinl. 1: 150 (1921). Pilgrimer vilka .. före senaste ofreden .. (hörde) till klostrets förnämsta näringar. Obs! 1948, nr 18, s. 58.
3) (ofrid l. ofred) (numera föga br.) närmande sig l. övergående i bet.: krigiskt angrepp l. anfall, krigisk hemsökelse. Fruktan för ofred från Danmark. Hallenberg Hist. 5: 295 (1796). Oden .. skulle värja landet för ofrid. Schlyter JurAfh. 1: 31 (1836). Lönnberg Sigtr. 149 (1892). — särsk. (†) i uttr. göra ofred på (ett land), angripa (ett land). Sönerne gjorde ofred på Norge såsom vikingar. Svedelius Norge 52 (1866).
4) (ofrid l. ofred) (numera i sht i vitter stil) förhållandet att ngn blir störd l. att ngn oroas l. angripes; avsaknad av lugn o. frid; äv.: oordning o. osäkerhet med avs. på rättsliga förh. i ett samhälle; förr äv.: yttring av missämja l. ovänskap, gräl, (våldsamt) uppträde; övervåld (mot ngn), ofredande, antastande; orolighet (i ett samhälle), kravaller. 5Mos. 28: 20 (Bib. 1541). Vele I .. hafve i åminnelse att styrchie kyrchiofrid .. och hemfridh och all .. ofrid nidertryckie och förhinndre. RA I. 3: 335 (1594). Carl (Sverkersson) .. förmodade ingen ofred, när han omildeligen blef ihielslagen den 12. Apr. 1168. Dalin Hist. 2: 136 (1750; jfr 1, 2). All annan ofred (än skada till liv och gods), med våldsamhet eller oqvädinsord, emellan de Resande och Färjemännen, .. straffes efter Lag. PH 13: 433 (1786). Då Karl fick veta denna ofrid (dvs. Jöns Oxenstiernas uppror), skyndade han sig med en liten här uppåt landet. Fryxell Ber. 2: 185 (1826; jfr 2). Hvarje morgon vid uppvaknandet får man nu höra, att någon ny ”ofred” passerat under natten. AB 1838, nr 169, s. 2. I .. (Finland) var mycken ofrid (under konung Hans’ regering). Topelius Lb. 2: 297 (1875). Magnus Erikssons stadge af år 1335, hvilken skulle råda bot för den sedan länge uppvuxne ofriden. Hildebrand Medelt. 2: 307 (1895). Han var .. rädd, att de döda skulle komma till gårds och ställa till ofrid. Johansson Frostv. 45 (1947). — särsk.
a) (†) i uttr. göra ngn ofred, ofreda ngn; äv.: av (ovänskap l. fiendskap) ansätta l. motarbeta l. skada ngn; äv. i uttr. göra l. yppa ofred, ställa till oro, störa ordning o. ro, ställa till ett uppträde o. d. Afplana all mÿn oretfärdigheet / Tÿ månge göra migh ofredh / Och af förtreet migh hata. Visb. 2: 40 (c. 1600). (De klagade att) Simon hafwer om nättran giordt dem ofredh, bultat opå porten, sungit der uthanföre (osv.). ConsAcAboP 1: 476 (1651). Beswäradhe sigh Clemet Skomakare öfwer Petrum Magni .., at han hadhe kommit nattetijdh kl. 12, giordt ofredh, och slagit hans fönster sönder. Därs. 536 (1652). Om någon .. yppar gräl eller annan ofred (osv.). SFS 1891, nr 35, s. 34.
b) (enst., †) närmande sig l. övergående i bet.: motighet, olycka (som ngn råkar ut för). Lysias sadhe honom, huru han een orsak war til ofridhen. 2Mack. 13: 4 (Bib. 1541; Apokr. 1921: bar skulden till alla olyckorna; Vulg.: esse causam omnium malorum).
5) (ofrid) (†) i uttr. vara i sin ofrid, om brottsling: befinna sig på en plats där man kan gripas l. är åtkomlig för straff?, icke ha lejd?, vara fredlös? Wij hafwe någon tijd spordt något miszbruuk .. med Leigde-Bref, i dhet dhe så promiscue blifwa enom och androm meddelte, .. intet i acht tagandes, om Dråparen är i sin ofrid och där kunde fångas eller på frija fötter. Schmedeman Just. 469 (1666).
6) (numera bl. ofred) (numera föga br.) om förhållandet att ohägn l. skada (på gröda o. d.) förorsakas ngn av kreatur o. d. (på grund av frånvaro av l. bristfälligheter i stängsel o. d.), ohägn l. skada som åstadkommes på detta sätt; handlingen att åstadkomma dylikt ohägn osv.; jfr FRED 5 c. Han förmante honom kiöra in sin sädh, för ofrid skulldh af Boskap. VDP 1654, s. 201. SFS 1857, nr 59, s. 12. LmUppslB 494 (1923).
7) (ofrid l. ofred) (i folkligt spr. i vissa trakter) i sg. best., ss. noanamn för björnen; jfr 3. När ofriden i höstas tog min ko, så (osv.). Bremer Dal. 15 (1845). jfr OrdbAllmogHels. 50 (1873).
8) (numera bl. ofrid) i fråga dels om människans förhållande till Gud l. djävulen l. synden o. d., dels om en persons sinnesstämning l. själstillstånd; jfr FRED 6.
a) (i religiöst spr., numera bl. tillf.) om motsatsförhållande l. strid l. fiendskap mellan Gud o. människorna (som förorsakas av människornas olydnad o. d.); äv. om avsaknad av frid, fattad som en Guds straffdom över en människa; äv. om strid l. kamp l. anfäktelse som människorna ha att utstå mot resp. från djävulen l. synden o. d.; förr särsk. i uttr. ha ofred av ngn l. ngt. Her til dagx haffwer warit ofridh emellen gudh och menniskiona. OPetri 2Post. 12 b (1530; jfr 1). Then andeliga ofredhen, som wij alle haffue aff syndenne, dödhen och dieffuulen. LPetri 3Post. 63 a (1555). Tu haffuer wäl såsom andre förtient aff Gudhi ofredh och wredhe. PErici Musæus 3: D 2 b (1582). Borg Luther 2: 40 (1753).
b) (i religiöst spr., numera bl. tillf.) i uttr. evig ofrid o. d., evig osalighet l. fördömelse. Jag setter .. (den elaka människan) vtur nåden .. i onåden, vtur friden i then eviga ofriden. Münchenberg Scriver Får. 68 (1725).
c) (i sht i högre stil) i fråga om person(er)s sinnesstämning l. själstillstånd: (tillstånd av) oro l. ångest, avsaknad av (sinnes)-frid; ofta övergående i bet.: samvetsnöd, samvetsoro; äv. i uttr. leva i ofrid med sig själv, för att beteckna att ngn saknar sinnesfrid på grund av självförebråelser l. stridiga impulser o. tankar o. d. Her är altijd .. ofrid och dödzfare. Syr. 40: 5 (öv. 1536; möjl. till 4). Yppiga lustbarheter .. (äro) ej .. annat än döfvande botemedel emot själens dålda ofrid. Lantingshausen Young 2: 107 (1790). Han (blev) glad, och all ofrid försvann ur hans sinne. Strindberg RödaR 29 (1879). Elin lefde i ofrid med sig själf och bleknade af mer och mer. Lindhé Ledf. 265 (1903). Hemmer Helg 75 (1929).
B: OFREDS- l. (numera knappast br. utom i ssgr till 1 l. 4) OFRIDS-BULLER. (ofrids-) (†) jfr krigs-buller. Hufvudskrifterna (till privilegierna m. m. äro), til största delen, förkomna under ofridsbulren. GbgMag. 1759, s. 134. —
-DAG. (ofreds-) (mera tillf.) i pl.: ofredstider. VFl. 1907, s. 62. Gellerstedt SDikt. 2: 220 (1910). —
-FÅGEL. (ofreds- 1926 osv. ofrids- 1880) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) härfågel. De gamla talade mycket om ofridsfogeln .., ty när han lät höra sig, så bebådade han alltid ofrid. Stolt Minn. 59 (1880). —
(1, 2, 3, 4) -MAN; pl. -män. (ofreds- 1883. ofrids- 1935) [efter isl. úfriðarmaðr] (arkaiserande, mera tillf.) man som har för avsikt att överfalla l. dräpa ngn; ofridsam l. krigisk man, våldsvärkare. Hildebrand Isl. 245 (1883). Här skall jag värja mig, om det är ofridsmän. IslSag. 1: 92 (1935). —
-ORD. (ofrids-) (i sht i religiöst spr., tillf.) till 1, 8: ord som åstadkommer l. tillkännager ofrid; jfr freds-ord. Borg Luther 2: 40 (1753). —
-STORM. (ofreds- 1850. ofrids- 1779) (tillf.) = krigs-storm. Fernow Värmel. 836 (1779). KrigVAT 1850, s. 565. —
-TID. (ofrede- 1649. ofreds- 1682 osv. ofrids- 1656—1882) tid då ofred l. krig råder, krigstid; numera i sht i uttr. i l. under ofredstid(er). Stiernhielm Fred. 17 (1649). Om .. någon ofredstid kunde påkomma. Nordberg C12 1: 101 (1740). Vi måste, likasom i ofridstider, ständigt stå på vakt. Nohrborg 1006 (c. 1765). De krigsgärder, som i ofridstid måste påläggas landet. Afzelius Sag. 4: 122 (1842). SvFl. 1939, s. 119. särsk.
a) (†) i sådana uttr. som under (äv. i) sista (förra) ofredstiden (äv. ofredstid), liktydigt med: under det sista (förra) kriget. I siste ofridz tidh är denne sten nederkastat och tuslagin. Schück VittA 2: 424 (i handl. fr. 1687). VetAH 1742, s. 185.
b) (†) i uttr. i ofredstider med ett land, under tider av krig mot ett land. Uti ofredz tider med Dannemarck. Polhem Bet. 2: 3 (1721). —
-TILLFÄLLIGHET, r. l. f. (ofrids-) (†) tillfälle l. tid då ofred l. krig råder. Fernow Värmel. 838 (1779). —
Spalt O 318 band 18, 1949