| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
OFÖRMÖGEN ω3~förmø2gen l. ~fœr-, förr äv. OFÖRMÅGEN, adj. -get, -gna; -gnare (gradf. numera bl. tillf.; förr ofta i pregnant anv., särsk. i bet. 4 c, t. ex. G1R 29: 91 (1559), Swedberg Cat. 109 (1709)).
1) som (tillfälligtvis l. på grund av konstitutionell oförmåga) icke förmår l. är i stånd till l. är kapabel l. duger till ngt visst l. att göra ngt visst, inkapabel; ngn gg: för vilken det är omöjligt att hysa viss känsla o. d.; företrädesvis (o. numera nästan bl.) med inf. l. prep. uttr. (inlett av till, ngn gg av) ss. bestämning angivande i vilket avseende förmågan saknas. Menniskiones Brister, som .. giöra henne oförmögen til at vphielpa sigh sielfwan. Emporagrius Cat. C 4 b (1669). Arfsynden, thet är .. thet medfödda fördärfvet, hvilket gör vår natur aldeles oförmögen til thet goda. Rönigk Fresenius 31 (1753). Essex var .. oförmögen af hemlig illvilja. NF 4: 738 (1881). Oförmögna till krigstjänst. Bauer SvArmHäls. 79 (1924). (Kvinnan) var förljugen, .. oförmögen att skilja mellan sant och falskt. Hellström Malmros 201 (1931). — särsk.
a) jur. icke rättsligt kapabel (att göra ngt, till ngt). Konkursen gör ingalunda gäldenären rättsligen oförmögen att ingå nya förbindelser. Kallenberg CivPr. 1: 552 (1922).
b) (numera bl. tillf.) utan bestämning angivande i vilket avseende förmågan saknas; äv. (i sht förr) övergående i bet.: oduglig, vanmäktig, maktlös (jfr 3). (Gud) Haffver somblighe giordt mäctige och myndighe, somblighe oförmöghne och enfallighe, een part riike, een part fattighe. OxBr. 12: 567 (1614); jfr 3. Schroderus Os. III. 2: 214 (1635). Han lät i hast samla sit, af välplägningen, ännu oförmögna manskap. Celsius G1 1: 116 (1746). Marcus Lepidus vore skicklig men ohågad; Asinius Gallus lysten men oförmögen. Kolmodin TacAnn. 1: 24 (1833). särsk.
α) (†) om en stats belägenhet: svag, maktlös. Att h(ans) f(urstliga) N(åde) vill mere anse riksens närvarende nödstelte och oförmögne lägenhet, dyr tid .., item myken gäld. RA I. 3: 735 (1596).
β) (†) om lem, vapen, redskap o. d.: oskicklig; maktlös, vanmäktig. Min oförmögne Tunga. Porath Pal. 1: Dedik. (1693). Hur’ vill en nästan trött och oförmögen penna, / För sen’re werldens folck, nog värdigt teckna opp, / Grefvinnan Cronhielms låf och förde Vandrings lopp. Brenner Dikt. 2: 78 (1723). Förfärade, de miste / Allt motstånds kraft och kastade till marken, / Modlöse, sina oförmögna vapen. JGOxenstierna 4: 224 (1815).
γ) (†) om handling: varigm ingenting kan uträttas, som icke tjänar någonting till, vanmäktig, gagnlös. Emedan mit bistånd, som ther wid begäres, är så aldeles oförmöget, wil iag med hierteliga förböner upfylla, hwad i mina kraffter .. kan brista. KyrkohÅ 1900, s. 148 (c. 1691). Folkets oförmögna knot. Creutz Vitt. 90 (1759). Ett oförmöget motstånd. Adlerbeth Ant. 1: 53 (c. 1792). Dens. Skald. 1: 166 (1797).
2) (numera knappast br.) impotent. Schroderus Os. 1: 267 (1635). I Rigveda är Vritra en vadhri, en eunuk eller ”oförmögen”. Rydberg Myt. 2: 99 (1889). Östergren (1933).
3) (†) som (på grund av sjukdom, ålderdomssvaghet l. späd ålder) saknar krafter l. förmåga att reda sig själv, orkeslös, svag; hjälplös. HSH 7: 41 (1590). Nu är Frälsesman gammal och oförmögen, så att han förmå eij sielfwer tienist uppeholla. Lagförsl. 286 (c. 1606). Modren uthlåfwade än widare upföda och försörgia Sine barn, så länge dhe oförmögne äre. BoupptSthm 11/6 1672. Oförmögne, sjuke eller torftige Bi. Fischerström 1: 666 (1779). Palmblad Norige 104 (1846).
4) i fråga om ekonomiska förh.
a) (numera bl. tillf.) med inf. ss. bestämning: som ekonomiskt icke är i stånd (att betala ngt l. göra annan ekonomisk prestation). The, som oförmögne äre att utläggia dhe böter, som (osv.). Schmedeman Just. 173 (1617). De af Liljewalchs gäldenärer, som voro .. oförmögna att betala. Liljecrona RiksdKul. 376 (1840). 1NJA 1874, s. 55. Auerbach (1913).
b) (†) som är på obestånd, insolvent. Skulle Cautionisterne bägge eller endera .. uppsäija sin Caution, eller blifwa oförmögen, då måste (osv.). CivInstr. 492 (1704). Statens oförmögna gäldenärer. Palmblad Fornk. 2: 80 (1844).
c) (†) som saknar förmögenhet, obemedlad; fattig. G1R 29: 91 (1559). Socknen var liten och oförmögen. KyrkohÅ 1902, MoA. s. 63 (c. 1600). Wederbörande öfwerhets personer och the förmögnare (skola) draga all wårdnat om the oförmögnare, at the få sina nödtorfft, så at then fattige behöfwer intet gå omkring och tiggia. Swedberg Cat. 109 (1709). LBÄ 39—41: 127 (1800). Björkman (1889).
1) till 1: förhållandet att icke förmå ngt l. vara i stånd (l. tillfälle) till ngt, oförmåga; stundom: oduglighet, oskicklighet; äv. (i sht förr): vanmakt, maktlöshet; numera mindre br., företrädesvis med (utsatt l. underförstådd) bestämning (inf., prep.-uttr.) som anger i vilket avseende förmågan saknas. Carl IX Cat. E 4 b (1604). (Guds lag lär människan känna) sin egen oförmögenheet at giöra Herrans Laag sitt nöje. Emporagrius Cat. F 8 a (1669). (Arvsynden) är .. en Oförmögenhet til alt godt, och en Benägenheet til alt ondt. Swebilius Cat. 2: 27 (1689). Oförmögenhet i Embetet. Richardson Krigsv. 2: 118 (1741). (Ständerna) togo den unge konungens låtsade saktmodighet för feghet och oförmögenhet. Adlerbeth Ant. 1: 5 (c. 1792). Östergren (1933). särsk.
a) (†) till 1 b α, om tillstånd av svaghet o. vanmakt hos en stat l. institution o. d.; jfr 4 b. G1R 26: 613 (1556). Thetta konungarijke .. war kommet genom the margfaldige krijgen uthi oförmögenheet. Gustaf II Adolf 171 (1617). Militiens oförmögenhet i brist af medel til sin tiensts vederbörliga förrättande. 2RA 1: 58 (1719).
b) (†) konkretare, i pl., om drag av oförmåga l. oskicklighet. Långa uthdräckter .. (i krig betraktas av gemene man) som svagheter och oförmögenheter. Höpken 2: 388 (1757).
2) (numera knappast br.) till 2: impotens. Düben Boileau Sat. 43 (1722). J öfrigt klagar Hustrun öfver Nils Håkanssons naturliga oförmögenhet. VDAkt. 1785, nr 466. Äktenskaplig oförmögenhet. Atterbom Minn. 665 (1821). Swalin Ordl. (1847). Östergren (1933).
3) (†) till 3: kraftlöshet, svaghet, orkeslöshet. RA I. 2: 69 (1562). Bergstedt Clément PolEkon. 18 (1868).
4) till 4, i fråga om ekonomiska förh.
a) ekonomisk oförmåga (att betala ngt l. göra annan ekonomisk prestation); företrädesvis (o. numera bl., tillf.) med inf. l. prep.-uttr. ss. bestämning angivande i vilket avseende förmågan saknas. PrivSvStäd. 3: 62 (1563). Undersåtarenas oförmögenhet at betala sina utskylder. Schönberg Bref 3: 150 (1778). Meurman (1847). Auerbach (1913).
b) (†) avsaknad av förmögenhet; medellöshet, fattigdom; (ekonomiskt) obestånd, insolvens; äv. övergående i bet.: eländigt tillstånd, nöd o. d.; stundom svårt att skilja från 1 a. Helsingius (1587). Vi .. kunne tänkie hvad oförmögenhet hos meste delen utaf eder för dette långvarige krig skul vara moste. RA I. 3: 152 (1593). Hwar och någor Bergsman funnes, som för oförmögenhet skul icke kunde komma fort med sit bruk, med mindre han tå någon försträckning ther til bekommer, tå skole Ståthållaren och Fogden ther om granneligen ransaka. Bergv. 1: 52 (1622). Et Giöta Håf-Räts attestatum om Sterbhusets oförmögenhet. 2RARP 5: 526 (1727). Svedelius Repr. 8 (1889).
5) [utvidgad anv. av 4] (†) fattigdom l. brist (på ngt). Beklagandes .. deras oförmögenhet på skog. NoraskogArk. 4: 62 (1666).
Spalt O 393 band 18, 1949