Publicerad 1949   Lämna synpunkter
O- ssgr (forts.):
OFÖRSAGD, förr äv. OFÖRSAGT. [jfr d. uforsagt, mnt. unvorsaget, t. unverzagt] (numera i sht i vitter stil) icke försagd l. blyg; frimodig; ofta med bibet. av, stundom närmande sig bet.: tveklös, icke handfallen, handlingskraftig; äv. (i sht förr) allmännare: orädd, oförskräckt, oförfärad, djärv. Hans oförsagda modh. Sigfridi E 2 a (1619). Wij gå til Slags allustig’ oförsagd’ / Wij wånde hwarken Eld ell’ wäria. Stiernhielm Fred. 5 (1649). En oförsagd krigsman. Dalin Hist. 2: 178 (1750). Endast i borgarståndet var rådspartiet fortfarande rätt starkt och dess ledare oförsagde. Malmström Hist. 5: 22 (1877). (De behövde) en rådklok och oförsagd man i spetsen för sitt vågsamma företag. LfF 1907, s. 144. särsk. (†) med bestämning (inf., prep.-uttr. inlett av på) angivande det som ngn oförskräckt vågar ge sig i kast med. LPetri Kr. 130 (1559: ther på). At nogon raskare man förordnas, som .. är oförsagd at taga frid emillan det olyckeliga hjonelaget i Solberga. VDAkt. 1788, nr 476.
Avledn.: oförsagdhet, r. l. f. [jfr d. uforsagthed, t. unverzagtheit] (numera i sht i vitter stil) egenskapen l. förhållandet att icke vara försagd l. blyg, frimodighet; äv. (i sht förr) allmännare: oräddhet, djärvhet, oförskräckthet. HC11H 6: 59 (c. 1700). Dalin (1853). Östergren (1933). —
OFÖRSATT, p. adj. [jfr mnt. unvorsat, ä. t. unversetzt] (†) icke pantsatt l. avyttrad l. förslösad l. förstörd. RA I. 3: 381 (1594). Murberg FörslSAOB (1791).

 

Spalt O 407 band 18, 1949

Webbansvarig