Publicerad 1949   Lämna synpunkter
O- ssgr (forts.):
OFÖRÄNDRAD, förr äv. OFÖRANDRAD, p. adj. (-andr- 1587—1755. -ändr- c. 1669 osv.) [jfr d. uforandret, t. unverändert] som icke undergått ngn förändring, vari man icke företagit ngn förändring, som är densamma l. likadan l. lika stor o. d. som förut, icke förändrad l. ändrad. Helsingius Z 4 a (1587). Then äldste, rätte och oförrandrede Ausburgiske confession, hvilken (osv.). RA I. 3: 87 (1593). Wij bekenne och at thenne enighe Christus, then eenborne Sonnen och Herren j twå Naturer obeblandeligh, oförandret, ooplöseligh, oåtskillieligh skal kender warde. Carl IX Cat. Ff 1 a (1604). Lag-utskottet har tilstyrkt at Lagen .. må blifva oförändrad. AdP 1800, s. 377. Den rena Evangeliska Läran, sådan som den uti den oförändrade Augsburgiska Bekännelsen .. förklarad är. RF 1809, § 2. Fötternas ställning .. bibehålles oförändrad. Ling Regl. 16 (1836). Bomullsmarknaden oförändrad, 8000 balar omsattes. SydsvD 1870, nr 113, s. 4. Ett oförändrat ångtryck. Smith OrgKem. 58 (1938). särsk.
a) (†) om ord(form): oböjd. Heldmann TySpr. 22 (1726).
b) (†) om sanning: oförvanskad, oförfalskad. Detta är ren och oförändrad sanning. Cederborgh UvT 2: 74 (1809).
c) med tanke företrädesvis på att ngt alltid förefinnes l. är (evigt) bestående l. (numera bl., ngn gg) att ett tillstånd o. d. icke skiftar med l. avlöses av ett tillstånd av annat (motsatt) slag, övergående i bet.: alltid förefintlig, (be)ständig, varaktig, oavlåtlig; stadig, fast. HC11H 14: 11 (1660). En oförandrad ond vilja. Bælter Christen 31 (1743, 1748). En oförandrad lit til (Gud). Tessin Bref 1: 68 (1751). Ridderskapet och Adelens ifrån äldsta tider oförändrade kärlek .. för KonungaHuset. SP 1792, nr 29, s. 1.
d) ss. adv.: utan förändring, i oförändrat skick. RA II. 2: 148 (1617). Denna ännu oförändradt bestående författning. De Geer Minn. 2: 34 (1892). —
OFÖRÖDLIG. (i vitter stil, tillf.) icke möjlig att förgöra l. föröda, oförstörbar, evigt bestående. Verelius 267 (1681). (Fantasos’) ungdom är oförödlig. Rydberg 1: 286 (1895). —
OFÖRÖKAD l. OFÖRÖKT, p. adj. (numera bl. tillf.) icke ökad. Juslenius 76 (1745). Murberg FörslSAOB (1791). särsk. (†) om ord(form): till vilken ingen ändelse fogats, oböjd. Qväde-t, stråle-n .. af oförökta former qväde, stråle. Tullberg SvSpr. 2: 21 (1836). ÖfversFilolSällskLdFörh. 1881—88 37 (1890).

 

Spalt O 445 band 18, 1949

Webbansvarig