| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
OGIFTIG. icke giftig. Murberg FörslSAOB (1791). Utandningsluften är sannolikt ogiftig. Wirgin Häls. 1: 202 (1931).
OGILL, adj. (o- 1524 osv. v- 1536. -gil 1526—1683. -gild (-ll-, -dh) 1529—1918. -gill 1524 (: ogillt, n.) osv. -gilt, n. 1528—1770) [fsv. ogilder]
1) som icke gottgöres med böter l. annat straff; för vars dödande böter l. straff icke utgå(r); numera bl. (ålderdomligt, jur.) i uttr. ligga ogill, använt företrädesvis med verbet i konjunktiv i uttr. ngn ligge ogill [fsv. liggi ogilder], dödandet av ngn må icke medföra straffpåföljd. Han (som slagit ihjäl en annan) är landflyctigh wården och ogild. G1R 6: 316 (1529). För sådane hans gerninger Dömdes han thill galgan och Ligge ogilder för gerninger sino. UpplDomb. 5: 214 (1599). Under det tjufnad var belagd med det strängaste straff, var det ogildt om en hungrande gjorde olofligt tillgrepp af så mycket matvaror, att han dermed kunde stilla sin hunger. Holmberg Nordb. 485 (1854). Varder upprorsman dräpen; ligge ogill. SFS 1921, s. 783. jfr: En känsla av att skäll ju ändå hör till .. och att en konstnär alltid ligger ogill (då han nedgjorts av kritiken). Siwertz Låg. 166 (1932).
2) (enst., †) i uttr. ha (en sak) ogill, ha (en sak) i fred l. ostörd? Nok må I undra på, / At iagh will Verser skrifwa, / Huar stundren äre få, / Ok många Griller klifwa, / Op i mitt skate-boo (dvs. huvud), / Huar iagh ey som iagh will, / Kan haa min rimme-roo, / Ok Phoebus konst ogill. Lucidor (SVS) 260 (1672).
3) som icke godkännes l. kan godkännas o. d.; numera särsk. (i sht jur.): som icke (längre) gäller l. har laga kraft, som icke befinner sig i överensstämmelse med lagar o. förordningar, ogiltig, kraftlös. Huilket bref wij ogillt och obestændigt dömpt. G1R 1: 235 (1524). Ingen omyndig .. skal hemligen förlofwa sig, ..: Giör thet någon, ware sådant ogilt. Kyrkol. 15: 10 (1686). Innehåller valsedel namn å flera eller färre personer än tre .., vare valsedeln ogill. SFS 1915, s. 115. Därs. 1932, s. 157. särsk.
a) (†) om mått: oriktig, som icke visar rätt volym l. längd l. vikt. Wi (vilja) at wåra Bergzfogder skole ransaka hwar orättan Span finnes och ogilt Bismar och Aln. Bergv. 1: 30 (1528). Ffor ett ogilt bessmar bleff Sag. ArbogaTb. 4: 49 (1544).
b) (†) om gärdsgård, väg, bro o. d.: som icke befinner sig i försvarligt skick. Bencth i Östuna ssaffelttes 3 mark ffor ogille bro. UpplDomb. 7: 70 (1553). Derass hästär haffuer igenom ogilda gersslegårder, giort honom En stor skadha på hanss Nyåcker. ÅngermDomb. 9/12 1635, fol. 99. All hinder och skada som folk skier i ogill wäg och broo skall (osv.). FörarbSvLag 4: 307 (1692). 2RARP 9: Bil. 18 (1738).
c) (ålderdomligt) jur. om vara: undermålig, dålig. (Han) festhe lag til nestha tingh at han skulde haffua giorth ogilth flesk j skatt. UpplDomb. 7: 29 (1549). Är försänd vara enligt rekvirentens uppfattning ogill, fritager detta dock icke honom att taga vård om densamma. Hernberg Rättsh. 193 (1922).
d) (†) med personligt huvudord: oduglig l. orättfärdig l. osannfärdig l. dyl. (Rövaren bekände) at thenne Iesus .. war en Herre och Konung, Med huilko han ock hela werldena dömde ogilla och lögnachtuga. LPetri 1Post. c 7 b (1555). —
OGILLA; -else (†, Helsingius (1587)), -ning (†, Linc. (1640; under improbatio), Schultze Ordb. 1492 (c. 1755)); -are (numera knappast br., Nordforss (1805), Wingård Minn. 12: 130 (1850)). (o- 1524 osv. v- 1533 (: vgildadis). -gil- 1640 (: Ogilning)—1652 (: ogilning). -gild- 1533—1553. -gill- (-gijll-) 1524 osv.) [fsv. ogilda; till ogill; jfr gilla, v.1]
1) i sht jur. om myndighet (ofta domstol), beslutande församling o. d.: förklara (ngt) för ogiltigt, sätta (ngt) ur kraft, upphäva l. annullera l. underkänna (ngt) o. d. Ogilla besvär, talan, käromål. G1R 1: 235 (1524). (Vi begära av vår son Erik) thet han eller .. (hans efterkommande) thette vårt breff dhå (efter vår död) icke ogille eller udi någenn måtte rigge (dvs. rygga) och um intedt göre vele. Därs. 27: 153 (1557). Alle lätfärdige förordningar som Caligula stifftat; lät .. (Claudius) ogilla, och wid straf förbiuda. Dryselius Monarchsp. 152 (1691). Göres jäf mot vittne, men jäfvet af domaren .. ogillas, .. fortgår vittnesförhöret. Broomé CivPr. 186 (1882). Ogillas valsedlar till större antal än hälften vid sammanräkningen, åligger KB att omedelbart pålysa nytt val. Reuterskiöld Grundlag. 453 (1925). särsk.
b) (†) förklara (en person l. ett djur l. ett föremål) ss. icke (längre) användbar(t); kassera (ngn l. ngt); underkänna (ngn i en examen o. d.). Rudbeck Bref 33 (1664). Thet haar funnits .. (officerare); som drifwit ett stort månglande widh Regementerna: hafwa casserat och ogillat, nu thet gewäret, nu then rustningen, nu en annan. Isogæus Segersk. 918 (c. 1700). (Rektor skall till konsistorium inlämna berättelse) hvilka (lärjungar) årligen blifvit, såsom vanartige .., ifrån Scholan .. afviste eller uti förhören ogillade. ProjFörordnTrivialsch. 1760, s. B 2 a. Generalmönsterherren åligger: att godkänna eller ogilla rekryter och remonter. TjReglArm. 1889, s. 451.
2) allmännare: (förklara sig) anse att ngn l. ngt icke håller måttet; icke tycka om (ngn l. ngt), vara missnöjd med (ngn l. ngt), fördöma (ngt), ha allvarliga invändningar l. anmärkningar att framställa mot (ngn l. ngt) o. d. OPetri MenSkap. 25 (c. 1540). Her Johan Skytte .. steller sigh aldeless på vår sidha och ogillar Henness Maij:ts procedere. HT 1909, s. 171 (1633). (Det är mycket som man i ungdomen) tyckt väl om, men sedan ogillat i mognare åldren. Sahlstedt CritSaml. 607 (1765). Qvinnan gör sällan något, som hon bestämdt tror att man hos henne ogillar. Knorring Ståndsp. 2: 13 (1838). Med undran och ogillande har det goda borgerskapet ibland iakttagit studenternas framfart. Segerstedt Händ. 5 (1918, 1926). särsk. i p. pr. i adjektivisk l. adverbiell anv.; ss. adj. äv. i utvidgad anv., om omdöme, min, blick o. d. Ogillande omdömen. Tegnér (WB) 4: 91 (1823). Ser man på, muttrade han smått ogillande, de har gjort tältet smalare. Siwertz Nov. 292 (1918). (Sedan) han mött en snabb och ogillande blick. Hellström Malmros 276 (1931). —
OGILTIG. (-ig 1662 osv. -ug 1726) [jfr t. ungültig, ungiltig] som icke (längre) gäller l. har laga l. bindande kraft. Ogiltigt mynt, särsk.: mynt som upphört att gälla. Ogijltige Pass. HSH 31: 460 (1662). Pröfvas hans skiäl (till att icke vilja tjänstgöra ss. vittne) ogiltuge, men han ändå undandrager sig, så kan (osv.). Abrahamsson 631 (1726). PH 2: 1525 (1739). Vid valet skall föras protokoll, i vilket antecknas .. (bl. a.), huru många giltiga och ogiltiga valsedlar avgivits. SFS 1920, s. 2351.
Ssg: ogiltig-förklara; -ing. jur. Ogiltigförklarande af inteckning. Kallenberg CivPr. 1: 610 (1922). —
OGILTIGHET3~200 l. ~002 (ogi´ltighet Weste), r. l. f. till ogiltig. Stiernman Riksd. 1431 (1664). Den ogiltighet, som på grund af processinhabilitet vidlåder ett processuellt förfarande. Kallenberg CivPr. 1: 572 (1922).
Ssgr (i sht jur.): ogiltighets-förklaring,
-grund,
-regel. —
Spalt O 450 band 18, 1949