| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
OGÄST, p. adj.2 (o- 1542—1544. v- 1537. -gest 1537 (: vgeste, pl.)—1542. -gäst (-th) 1543 (: ogästhe, pl.)—1544) [fsv. ogäster] (†) icke betungad med gästning. Lathe Crononnes bönder och lensmen bliffue vgeste och vpuckede. G1R 11: 332 (1537). Därs. 16: 525 (1544). —
OGÄSTFRI3~02. (i skriftspr., mindre br.) ogästvänlig. Ekblad 162 (1764). Edoms ogästfria land. Procopé BelsazGäst. 68 (1905). —
OGÄSTVÄNLIG3~020. som ogärna mottager o. undfägnar gäster; som icke visar gästfrihet; ofta mer l. mindre bildl., om sak (särsk. plats l. område): ovänlig, karg, otillgänglig, obekväm o. d. Kommer du engång, barn, .. / Ensam och värnlös ut i den ogästvänliga verlden (osv.). Runeberg 1: 172 (1836). En ökengång var ju lifvet (för judarna) likt / Hos ogästvänliga Slaver. Snoilsky 3: 196 (1883). Landskapet ändrar nu karaktär och blir ogästvänligare. TurÅ 1931, s. 77. Erik Nordin .. gjorde sig redo att krypa ned i den svartlackerade och ogästvänliga sängen. Hedberg Räkn. 273 (1932).
OGÄV. (vanl. skrivet ogäf (giä-)) [fsv. ogäver, motsv. isl. úgæfr] (†) oduglig, dålig, usel. Så skrinn och ogiäf är then fagra Jorden blifwen / Alt sedan som hon wardt uti wårt Wälle gifwen. Spegel GW 117 (1685). Schultze Ordb. 1511 (c. 1755). —
OGÖDD, p. adj. icke gödd.
2) (numera föga br.) om jord, åker o. d.; jfr göda 2. PErici Musæus 5: 217 b (1582). Sand- och grusacktig ogödd jord. Retzius FlOec. 57 (1806). Björkman (1889). —
OGÖRLIG3~20 (ogö´rlig Weste), adj.; adv. = (†, Kolmodin QvSp. 1: 607 (1732), Wallenberg (SVS) 1: 6 (c. 1765)), -a (†, Serenius (1741), Schultze Ordb. 1575 (c. 1755)), -en (†, RARP V. 2: 203 (1655), Weste (1807)), -t. (-liget, n. 1748—1769. -ligit, n. 1644—1795)
1) om abstrakt sak: icke görlig, omöjlig att göra l. åstadkomma, som icke låter sig göra, outförbar, ogenomförbar, omöjlig; numera i sht dels ss. subjektiv l. objektiv predikatsfyllnad, särsk. i uttr. det är (visar sig) ogörligt (att osv.), finna det ogörligt (att) o. d., dels i uttr. ngt hör till det ogörliga. Effter fast ogörligit är, så nogha drabba Fijnheten, och wichten i föreskrefne Foot (så osv.). Stiernhielm Arch. D 4 a (1644). Thet som synes aldrasvårast, och jämväl ogiörligast, lyckas merendels. Richardson Krigsv. 1: 98 (1738). Den som tager ogörliga saker före, och andrager dem, som vore de möjliga, har aldrig någon god afsigt. Crusenstolpe Tess. 5: 92 (1849). Det visade sig ogörligt att komma över till ön. Melin VikSaga 133 (1910). SDS(A) 1932, nr 128, s. 4. särsk. (numera föga br.) ss. adv. ogörligt (förr äv. ogörlig l. ogörliga l. ogörligen), omöjligt, omöjligen. Landmilitien kan ogiörligen till Rijkzens wärn och förswar fullkomligen tillräckia. RARP V. 2: 203 (1655). Han kunde ogörligt komma längre än på trappen. Lundh EvLustg. 140 (1928).
2) (†) omöjlig l. besvärlig att ha att göra med; ofarbar; dålig; obrukbar; ”omöjlig”. Regimenterne .. arbetade på oduglige och ogiörlige flottar at salvera sig öfwer Niepern mädh. KKD 2: 295 (1718). För Cavalleriet syntes vägen nästan ogiörlig, åtminstone ganska svår. Nordberg C12 1: 673 (1740). (Det rann) honom i sinnet att byta till sig mjöl mot sin ogörliga säd. Högberg Vred. 1: 20 (1906).
3) (†) om skatt: omöjlig att utgöra l. betala. Drängar och pigor förläto min gård, ogörlig var skatten. Runeberg 1: 93 (1832).
Avledn. (till 1): ogörlighet, r. l. f.
1) outförbarhet, ogenomförbarhet, omöjlighet. Stiernman Riksd. 1444 (1664). För öfrigt hade kardinalens yttrande om afsättningens ogörlighet verkat så mycket, att (osv.). Carlson Hist. 7: 180 (1885).
2) konkretare.
a) om sak som är outförbar l. ogenomförbar; förr äv. om otänkbar sak. Ullman Frök. 31 (1780). Att endast packet tillställt detta uppträde, är en platt ogörlighet. För hundra år sen 217 (1810). (Jorden får icke den) skötsel, hvarförutan innehafvarnes bergning genom sjelfva landtbruket är en ogörlighet. SLorS 7: 50 (1892).
b) (†) om omständighet som gör ngt outförbart l. ogenomförbart l. som åberopas ss. stöd för att ngt är outförbart osv. (När prästerna) kunna bevisa sig hafva oundvikelige förfall eller ogörligheter. KOF 3: 295 (1685). Då man vill visa nogot vara högst ogörligt, säges: Det är tusende ogörligheter, att det kan ske. Murberg FörslSAOB (1791). —
OGÖTISK. särsk. litt.-hist. motsv. götisk, adj.1 3 b o. 4: som står i motsättning till den götiska rörelsen l. dess idéer osv. Till Iduna insände Tegnér även Jätten, som emellertid icke intogs såsom alltför ogötisk i sin pessimism. Alving SvLittH 3: 71 (1932).
Spalt O 465 band 18, 1949