| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
OHEJ ohäj4 l. å- l. ω-, interj. o. sbst. n.; ss. sbst. best. -et; pl. =.
I. interj.
1) använt för att markera rytmen i ett arbete l. i vågornas rörelse o. d. Lyft dina fötter högt! Svinga dem lätt i dans! / Åhå! Åhej! Andersson GrDram. 157 (1890, 1910). I stormen hörs märsgasten sjunga: / ohej! … ohi! … ohå! Fallström VDikt. 2: 37 (1892, 1899).
2) använt ss. anrop l. lystringsord o. d.; jfr HEJ, interj. I 2 a, b. Forsslund Arb. 133 (1902). (Arrendatorn till sin sommargäst:) Ohej, din latbuk. .. — (Sommargästen:) Jag har arbetat. Bergman Dröm. 115 (1904).
II. sbst.: ropet ”ohej”; jfr I 1 ovan. Som afslutning vred Gustaf Abraham Schwätzers näsa till 12 .. och slängde honom efter ett par förberedande åhej — åhi in i syrénbusken. Engström 2Bok 123 (1909).
Spalt O 468 band 18, 1949