| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
OJÄMN ω3~jäm2n, adj. -are. adv. -T. Anm. Neutrum- o. adv.-formen ojämnt uttalas vanl. ω3~jäm2t.
icke jämn.
1) motsv. JÄMN 2: vars olika delar l. partier befinna sig på olika nivå; icke slät l. plan o. d.; äv. i utvidgad anv., om beskaffenhet hos ngt: som utmärkes av dylik egenskap.
a) om markyta l. landområde o. d.: gropig l. knagglig l. kuperad l. backig. Thz ojämpt är skal wendas j sletta wäghar. Luk. 3: 5 (NT 1526). Landets ojemna karakter. Castrén Res. 2: 27 (1845). Rääf Vries Bartje 215 (1937).
b) om yta i allm. l. om föremål o. d. med hänsyn till dess yta l. begränsningslinje(r): som har upphöjningar l. fördjupningar o. d.; skrovlig; icke slät l. glatt; äv. om (begränsnings)linje: som har in- l. utbuktningar o. d.; icke rät l. rak. Papperslappen var avriven och hade ojämna kanter. VarRerV 22 (1538); jfr a. KOF II. 2: 171 (c. 1655). Äro (benutskotten) .. ojämna kallas de tufviga. Hernquist Hästanat. 2 (1778). Hennes ansiktshud var knottrigt ojämn. Botwid Nedtyst. 33 (1933). särsk.
α) om pärla: oregelbundet formad; jfr 5 a, ävensom BAROCK-PÄRLA. BoupptSthm 25/5 1694. RiksdRevStatsv. 1896, s. 216.
β) övergående i adverbiell anv.: på sådant sätt att en yta l. (begränsnings)-linje blir ojämn (får in- l. utbuktningar o. d.); äv. mer l. mindre bildl. Den nya kluten började dra ojämt i Nya Morgonbladets gamla kläde. Siwertz JoDr. 165 (1928; med syftning på en ny medarbetare); jfr 3 d. (Sv.) klippa ojämnt (fr.) couper de travers. Hammar (1936).
2) motsv. JÄMN 3; om vågs ställning o. d.: sådan att vågskålarna befinna sig i olika höjd; äv. i allmännare anv.: sådan att (två) mot varandra svarande (delar av ett) föremål icke hänga lika långt ned l. skjuta lika långt fram o. d.; stundom liktydigt med: sned l. skev; företrädesvis ss. adv. Så ojämnt vigten (dvs. vågen) står, som väger lätt mot tung, / Så (osv.). Kolmodin QvSp. 1: 477 (1732). Hvarföre hafven I i dag knäpt Er råck så ojämt, at den ena framsidan hänger mycket längre, än den andra. Modée Dår. 31 (1741).
3) olika; icke lika l. samma; utom i a—d numera bl. om egenskap som i olika grad tillkommer olika personer l. föremål: växlande; jfr JÄMN 4. RARP 4: 490 (1650). Emedan de .. icke kunnat så noga höra effter klockan, gåendes och klockorne i staden mycket ojämt. ConsAcAboP 8: 361 (1703); jfr c. Min commissionär .. (hade) uppdragit .. (kronometern) på ojemna tider af dygnet. VetAH 1811, s. 263. Dessa gamla disputationer må varit af ett ojemnt värde, men ofta innehöllo de blomman af sin tids lärda bildning. 2SAH 40: 535 (1865). Projektilernas spridning kan bero af .. Projektilernas ojemna vigt. Holmberg Artill. 1: 37 (1881). — särsk.
a) med pluralt huvudord: som i fråga om sin beskaffenhet (storlek, godhet o. d.) skilja sig från varandra; jfr JÄMN 4 a. Eleverna i klassen äro mycket ojämna. Med ojämna mellanrum. (Det) har hänt, at årlige utgifterne (vid lasarettet) varit så ojemne, det ena året emot det andra, at (osv.). PH 8: 27 (1762). Dessa till sitt värde mycket ojämna (dramatiska) stycken. Sylwan (o. Bing) 1: 142 (1910).
b) om strid l. spel l. tävlan o. d.: vari deltagarna icke äro likställda l. ha lika resurser o. d.; jfr JÄMN 4 b. Hagberg Shaksp. 1: 436 (1847). Den ojemna kamp, som år 1864 utkämpades mellan det lilla Danmark och tvenne stormagter. KrigVAH 1882, s. 10. VL 1905, nr 277, s. 3.
c) om värksamhet l. skeende (jfr b): som utövas l. sker på olika sätt l. i olika grad o. d. på olika ställen l. med avs. på olika personer l. föremål o. d.; särsk. om (för)delning o. d.: som innebär att den ene icke får (proportionsvis) lika mycket som den andre; stundom övergående i bet.: orättvis; ofta ss. adv., särsk. i sådana uttr. som dela (ngt) l. falla ojämnt; stundom svårt att skilja från 4 c; jfr JÄMN 4 c (β). Underhollens alsom ojemneste och orättviseste uthskiftning. RA I. 3: 206 (1593). Ojemnt falla ödets lotter. Runeberg 5: 20 (1860). Ojämn slitning af tänderna (hos husdjur). Wennerholm o. Svensson 489 (1892). Frosten tog ojämnt. Lagerlöf Sten. 16 (1914). (†) Förbödz then ojempna begrafningen på kyrkiogården at somliga stelle packas så fult och somliga stelle står tompt. Murenius AV 251 (1653). särsk.
α) (numera knappast br.) i uttr. det går (så) ojämnt till i världen, ss. beteckning för att lycka o. olycka tillfalla människor på ett irrationellt (o. orättvist) sätt: ”ojämnt falla ödets lotter”; äv. ss. beteckning för lyckans obeständighet; jfr β. Lind (1749). Weste (1807).
β) (†) i utvidgad anv.: oskälig, otillbörlig; ss. adv. äv. övergående i bet.: olyckligt, illa; jfr LIKA, adj. I 8, II 8. ConsAcAboP 5: 168 (1681). (En rysk överlöpare) bekiende .. (sig) hafwa mist lusten att tiena (i tsarens armé) derest alt ojemt och olykligen tilgår. KKD 6: 98 (1708). Schultze Ordb. 2045 (c. 1755).
d) i uttr. draga ojämnt, om parhästar o. d.: draga med olika kraft; särsk. bildl.: icke komma överens; jfr JÄMN 4 c α. Liljecrona RiksdKul. 165 (1840; bildl.).
4) icke alltigenom l. konstant lika(dan); som icke överallt (i alla sina delar) har (ungefär) samma beskaffenhet l. storlek l. värde o. d.; som företer (större) växlingar (i sin beskaffenhet); jfr JÄMN 5. Oringat Swijn giör ojämpn slåter. Grubb 651 (1665). Ojämt får det Järn med skäl heta, som kan vara godt på den ena, men äger något .. fel på en annan kant af stången. Rinman JärnH 338 (1782). Säden .. är ojämn och luckig. Östergren (1933). — särsk.
a) skogsv. om skogsbestånd, i sht förr äv. om skog: vars slutenhet (täthet) är olika inom beståndets olika delar; i sht förr äv.: vars träd äro av olika ålder; jfr JÄMN 5 a. Linné Gothl. 189 (1745). Berlin Lrb. 56 (1852).
b) om person, stundom äv. om djur: som (i ngt avseende) visar sig olika vid olika tillfällen; särsk.: vars förmåga l. prestationer o. d. växla(r) vid olika tillfällen; jfr JÄMN 5 b. Af .. hö från främmande vall .. blir .. (hästen) bortskämd i smaken och ojämn i hull och trefnad. Dalin Vitt. II. 6: 117 (1740); jfr 5 d. En Skald, den ojemnaste af alla. 2VittAH 12: 241 (1818, 1826; om Lidner). Fröding Eftersk. 2: 221 (c. 1893, 1910).
c) med mer l. mindre abstrakt huvudord l. ss. adv.; särsk. i fråga om värksamhet l. skeende o. d.: som icke fortgår konstant l. likformigt l. regelbundet; olikformig l. ostadig l. ryckig o. d.; jfr JÄMN 5 c. Pulsen slår oiämt. Palmchron SundhSp. 309 (1642). Hon gick några steg, men ojemt och smärtsamt. Almqvist Skälln. 99 (1838). Trädet bär ojämt och litet. LAHT 1912, s. 262. jfr (†): Undertiden måste man stå stilla: undertiden åter springa. Et så ojämt och ostadigt spel är ej efter mitt tycke. Tessin Bref 1: 303 (1753). särsk.
β) (†) som sker vid olika l. oregelbundna tider; oliktidig. Murenius AV 242 (1651). Jag har .. haft erfarenhet af den verkan en ojemn uppdragning har på .. (kronometerns) gång. VetAH 1811, s. 263.
γ) som företer avbrott l. uppehåll; som icke fortgår i ett; icke stadigvarande l. varaktig; särsk. (om inkomst o. d.): oregelbunden; jfr JÄMN 6 (a). HC11H 12: 94 (1697). Små och ojämna inkomster. GHT 1895, nr 302 A, s. 2. En dylik ekonomisk anstalt fordrade annan ledning än professorers ojämna tillsyn. Annerstedt Rudbeck Bref LXVI (1899).
5) (utom i a, b, d numera knappast br.) som företer egenskaper som störa det goda intrycket l. avvika från det rätta l. normala l. vålla besvär l. otrevnad l. missämja o. d.; icke väl avvägd; kinkig, besvärlig, intrikat; förr äv. om ord: vresig l. vredgad o. d.; jfr JÄMN 8. Them, som af idel hat tig (dvs. Jesus) våld och orätt giöra, / Them kommer tu ei med et ojämt ord förnähr. Brenner Pijn. 90 (1727). Ehuru långsam, trög och ojemn denna saken (dvs. ett visst politiskt problem) varit under öfverläggningen, är (osv.). Höpken 2: 57 (1746). Nödvändigheten af benådning .. är en appell till ett samvetets afgörande, som jemnar det i lagen ojemna. Snellman ElCurs 3: 90 (1840). Bremer Dal. 61 (1845). — särsk.
a) (numera bl. tillf.) osymmetrisk; förr äv. om blomkrona: oregelbunden. Möller PrincBot. 17 (1755; om blomkrona). Figuren är ojämn. Östergren (1933).
b) (ngt vard., fullt br.) om tal l. summa (jfr 7): icke rund l. avrundad; som innehåller ett (mera besvärligt) bråk l. icke utgör ett helt tal l. ett med ett helt tal uttryckbart antal tiotal (l. femtal l. hundratal o. d.); förr äv. om räkning: som utföres med dylika tal; jfr JÄMN 8 b. Ojemne summor. Stiernman Riksd. 1604 (1668). En ojämn räkning. Sahlstedt (1773). Är det fråga om producten af 2:ne mycket stora och ojemna tal, så (osv.). Boström Lag 15 (1845). Det blir bra ojämnt, du får slå av 3 kr., så blir det jämnt 30. Östergren (1933).
c) (†) i uttr. det är (något) ojämnt dem emellan o. d., de komma icke riktigt överens; äv.: det är ngt groll mellan dem; jfr JÄMN 8 c. Lind (1749). Björkman (1889).
d) [jfr 4 b] (fullt br.) om lynne l. om person med hänsyn till lynne o. d.: ostadig l. nyckfull l. ombytlig l. nervös; äv. om (person med hänsyn till) uppförande o. d.: vankelmodig l. nyckfull, i sht förr äv.: icke stadgad l. oklanderlig; jfr JÄMN 8 d. (Magnus Erikssons) vidlyftiga och ojämna upförande. Dalin Hist. 2: 463 (1750). Betyg för uppförande .. betecknas med a: utmärkt godt .. bc: ojemnt uppförande. OrdnNElSkSthm 1852, s. 24. (G. III:s) lynne var ojemnt. Tegnér Armfelt 1: 155 (1883). Blomberg Överg. 8 (1915).
7) om helt tal l. om antal: som icke kan delas med 2, så att kvoten blir ett helt tal, udda; äv.: som (i en viss ordningsföljd) representerar ett udda tal; förr äv.: av udda antal; jfr JÄMN 13. Thet minste oiempne taal nembligh 1. Aurelius Räkn. I 3 b (1633). Att det dömmes till udda eller ojemna gatulopp. FörarbSvLag 2: 265 (1706). PH 8: 389 (1766; om antal). Den trokaiska versen består af trokeer, och dess takt fordrar, att accenten faller på ojemna stafvelser. Enberg SvSpr. 423 (1836). Ojämna tal. Östergren (1933). — särsk.
a) mus. om taktdel: som i ordningsföljden representerar ett udda tal; ofta i utvidgad anv., om takt(art): vari antalet taktdelar är delbart med 3; jfr JÄMN 13 b. Mecklin BegTonk. 19 (1802; om taktart). Norman MusUpps. 138 (1884, 1888; om taktdel). 3NF 18: 1268 (1933; om takt).
c) (†) bot. i utvidgad anv. (jfr a), om parbladigt blad: försedd med uddblad. Möller PrincBot. 37 (1755).
B (†): (5) OJÄMNT-FALLANDE, p. adj. [jfr ä. t. ungleichfliessend] språkv. om konjugation: omfattande de starka verben. Giese Sprachm. 1—3: 204 (1730). —
(5) -FLUGEN, p. adj. (enst.) som kommit i oordning, oordnad. Ogiämt-flugne Låckar. Dahlstierna (SVS) 136 (1698).
1) (numera knappast br.) till 1 a, b, tr.: åstadkomma upphöjningar l. fördjupningar l. ut- l. inbuktningar på (ngt); göra ojämn l. skrovlig l. ärrig o. d. Linc. G 4 b (1640). En .. lineal af så fast ämne, att det dagliga bruket ej ojemnar den. Järta 2: 531 (1828). Runeberg 1: 327 (1841).
2) [efter motsv. anv. av isl. újafnast] (†) till 3 (a), dep.: skilja sig (med hänsyn till beskaffenhet), bli olika. Verelius 289 (1681). —
1) till 1 a, b: egenskapen att vara försedd med upphöjningar l. fördjupningar l. ut- l. inbuktningar; knagglighet, gropighet; skrovlighet; äv. konkret(are), om upphöjning l. fördjupning l. in- l. utbuktning; ngn gg övergående i bet.: nivåskillnad. Swedenborg RebNat. 3: 310 (1718; konkretare). Lefrén Förel. 2: 7 (1817). Vill man mäta den största ojemnheten (på jordens yta), måste man räkna tillsammans hafvets största djup med det högsta bergets höjd. Berlin Lrb. 106 (1876).
2) till 3: egenskapen att vara olika l. olikställd; olikhet; olikställighet; särsk. i fråga om fördelning o. d.: egenskap som innebär att den ene icke får (proportionsvis) lika mycket som den andre; äv. (i sht i pl.) konkret(are), om förhållande l. drag o. d. som visar dylik egenskap. Schultze Ordb. 2045 (c. 1755). Ojemnhet i kulornas utgångshastighet. EldhandvSkjutsk. 1: 37 (1876). Wikner Pred. 316 (1877; konkretare). Ojämnheten mellan de båda stridande. Lidforss Fragm. 211 (1904). Inkomstfördelningens ojämnhet. Heckscher EoH 69 (1922).
3) till 4: egenskapen att icke alltigenom l. konstant vara lika(dan) l. att förete (större) växlingar (med hänsyn till beskaffenhet); olikformighet; äv. (i sht i pl.) konkretare, särsk.: växling, fluktuation. Hiärne Förb. 22 (1706). Författarens ojemnhet är af det slag, som skiftar mellan skönhet och fel. Runeberg 6: 268 (1835). Arbetsförtjänstens ojämnhet. EkonS 2: 144 (1895). Tillfälliga ojämnheter i betalningsbalansen. Cassel TeorSocEkon. 476 (1934).
4) (utom i a, c numera bl. mera tillf.) egenskapen l. förhållandet att avvika från det rätta l. normala l. att störa det goda intrycket l. att vålla besvär o. d.; oregelbundenhet; oöverensstämmelse; äv. konkret(are), om ngt som visar dylik egenskap l. utgör en avvikelse o. d.; jfr ojämn 5. KyrkohÅ 1908, s. 200 (c. 1780). Skall jag bosätta mitt hjerta hop med en qvinnas, så måste allt slags ojemnhet, äfven den tillfälligaste, undanrödjas. Tegnér (WB) 5: 498 (1825). Ett flor, huru tunt som helst, slätar ut ojämnheterna i ett ansiktes detaljer. Söderhjelm Runebg 1: 394 (1904). Även i ett regelbundet versschema kan emellertid stundom en rytmisk ojämnhet tålas. Wrangel Dikten 147 (1912). särsk.
a) (fullt br.) astr. om oregelbundenhet l. avvikelse i en himlakropps rörelse. VetAH 1744, s. 137. Månrörelsens fyra stora ojämnheter. Bergstrand Astr. 316 (1925).
c) (fullt br.) till 5 d; om egenskap hos lynne l. hos person med hänsyn till lynne o. d.: ostadighet l. ombytlighet l. bristande harmoni; äv. (i sht i pl.) konkretare: kantighet l. (lynnes)skiftning o. d. Murberg FörslSAOB (1791). Ojämnhet i lynnet. 3SAH 6: 189 (1891). Siwertz Varuh. 298 (1926; konkretare).
d) (†) övergående i bet.: tvist, tvistighet; anträffat bl. i pl. SvMerc. V. 1: 59 (1759). AJourn. 1815, nr 51, s. 4. De ojämnheter, hvilka emellan Kyrkans medlemmar kunde upkomma. Ödmann StrFörs. 4: 238 (1822).
Spalt O 503 band 18, 1949