| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
OKVÄDA ω3~kvä2da, v. -ade ((†) pr. -er PH 6: 3788 (1755)); tillf. äv. OKVÄDAS ω3~kvädas, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE, -NING (mera tillf.); -ARE (mera tillf., Nordström Samh. 2: 293 (1840), Östergren (1933)).
tala (grovt) nedsättande till (ngn), använda skymfande l. förolämpande tillmälen till (ngn), (med ord) förolämpa l. skymfa (ngn), smäda (ngn); äv. abs. PH 4: 2710 (1748). Den (soldat) som (i kvarter) .. sårar .. eller oqväder någon af .. (värdfolket), plickte (osv.). Därs. 6: 3788 (1755). Strindberg RödaR 210 (1879; recipr.). Cederschiöld Kerg. 152 (1917; abs.). Sitt eget parti bör man helst endast okväda i dess egna pressorgan. Hedén 3: 33 (1918). SocÅb. 1941, s. 92. — särsk. (tillf.) ss. deponens: smäda, använda fula tillmälen. Okvädas kunde man, vara rå också. Furuhjelm Männ. 166 (1932).
Spalt O 554 band 18, 1949