| Publicerad 1950 | Lämna synpunkter |
OLJIG ol3jig2, adj. -are; adv. -T.
1) som innehåller (mycken) olja. Rosensten Skog. 19 (1737). (Solrosen) odlas för sina oljiga frön. Verd. 1892, s. 274.
2) som är (l. förefaller att vara) insmord l. nedfläckad med olja. Nordforss (1805). Arbetarens oljiga tunga blus. Reuter NSång. 187 (1888). Hans hår låg i oljigare och tjusigare lockar än någonsin. Posse Fång. 108 (1931). — särsk.
a) om vattenyta: som är (l. förefaller att vara) betäckt med olja. Strindberg SvÖ 1: 314 (1882). Schuylkillfloden, .. oljig av allt som rann ned från staden. Hallström Händ. 29 (1927).
b) bildl.; särsk.
α) om person l. ngns beteende o. d.: inställsam, hal. Oljigt smicker. Liljecrona RiksdKul. 367 (1840). Organistfruns oljiga och släpiga röst. Lagerlöf ChLöw. 147 (1925).
β) (föga br.) om ngt sakligt: som ger intryck av lenhet o. mjukhet. Soffor .. med sina svängda, oljiga rokokoformer. Blomberg Överg. 31 (1915).
3) som i ngt avseende liknar olja. Lägga milda oljiga salvor .. t. ex. af äggulor och färskt osaltadt smör (över brännskada). Lovén Anv. 79 (1838). — särsk.
a) om vin; jfr OLJA, v. 2 slutet. Sundén (1887). Det oljiga, gula landtvinet. Söderhjelm Brytn. 176 (1901).
b) (i fackspr.) om smör: som (på grund av ngt fel vid beredningen) har en obehaglig lukt o. smak erinrande om rovolja o. d. Grotenfelt Mejerih. 88 (1881). LAHT 1922, s. 435.
Spalt O 616 band 19, 1950