| Publicerad 1950 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
OLJUV. [fsv. oliuver] (†)
1) om ngt sakligt: oangenäm, obehaglig, icke ljuv; jfr ljuv 2. G1R 2: 68 (1525). Denna min nog oljufva, dock ounbärliga åstundan. VDAkt. 1760, nr 389.
2) om person l. ngns tal l. uppförande o. d.: tvär, obehaglig; jfr ljuv 3. Serenius (1734; under austere). Han feck ett oljuft svar. Murberg FörslSAOB (1791).
OLJUVLIG. (†)
1) om ngt sakligt: oangenäm, obehaglig; äv. ss. adv.; jfr ljuvlig 2. Oliuffligit wäder. Herlicius Alm. 1612, s. 5. (Gud vet väl) hwilka han wil igenom en oliuffligh, sorgeligh, stenigh, och grufweligh wägh tijt (till sin himmel) omsijder beledsaga. Muræus Arndt 1: 353 (1647). Murberg FörslSAOB (1791).
2) om person: icke älsklig; ovänlig; kärlekslös; äv. om sinne, handling o. d.; äv. ss. adv.; jfr ljuvlig 3. J gören aff mich en strengan domare och en oliufligan gudh. OPetri 1Post. 72 a (1528). Een oliuffligh gåffua är icke behagheligh. Syr. 18: 18 (Bib. 1541; Apokr. 1921: den missunnsammes gåva). Muræus Arndt 4: 180 (1648). Murberg FörslSAOB (1791).
Spalt O 618 band 19, 1950