| Publicerad 1950 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
OMODELLERAD, p. adj. icke modellerad; särsk. konst. motsv. modellera 1 slutet; äv. om färgton: som saknar schatteringar. Murberg FörslSAOB (1791). TT 1896, Allm. s. 3 (om färgton). AntT XIV. 1: 104 (1899; om ansikten på målningar). —
OMODERLIG. (numera bl. mera tillf.) som icke har l. visar en moders egenskaper l. hjärtelag; äv. om egenskap l. handling o. d.: som icke liknar en moders l. anstår en moder. Omoderlig hårdhet. Murberg FörslSAOB (1791). Palmblad SophSorg. 192 (1812, 1839; om moder). —
OMODERN. icke modern (se d. o. 2, 3); gammalmodig. NJournD 1860, s. 95. Omoderna storvåningar. SvD(A) 1933, nr 135, s. 3. —
OMODIG. [jfr sv. dial. omodig, modfälld] (†) orolig; illa till mods; äv.: vresig, arg, ond; jfr modig 5, ävensom mod, sbst.1 6. Sigfridi a 6 b (1619; t. orig.: vnmüssige). Schultze Ordb. 3121 (c. 1755). —
OMOGEN. [fsv. omoin]
1) om frukt o. d.: icke (fullt) utvecklad, icke färdig (att skördas l. förtäras o. d.). VarRerV 21 (1538). Omogen frucht ruttnar snart. Grubb 614 (1665). särsk. (i vitter stil, tillf.) i utvidgad anv., i uttr. omogen höst, eg.: tidig höst, då frukt l. skörd o. d. ännu icke är mogen; särsk. i bild, i fråga om period i en människas liv; jfr 2, 4. (Döden) Affplokkar huad gott finnes, / (Fast i Omogen Höst). Lucidor (SVS) 359 (1674).
2) (utom i a β, b—f, i numera bl. mera tillf.) allmännare o. bildl.: icke fullt l. väl utvecklad l. utbildad; som icke nått fulländning l. full utveckling. Hiärne Suurbr. 94 (1679). Bröts ej mitt svärd, likt en omogen lilja? Wallin Vitt. 2: 110 (1821). särsk.
a) om kropp l. kroppsdel o. d. hos människa l. djur: icke fullt utvecklad l. utvuxen; äv.: som vittnar om bristande mognad (se d. o. 2 a); äv. om djur, i sht förr äv. om flicka: icke fullvuxen l. könsmogen. VetAH 1761, s. 262 (om fisk). Emanuelsson Plut. 1: 254 (1842; om flicka). De ännu omogna svanhanarna. Rosenius Naturst. 21 (1897). (Pojkens ansikte) var rikt på flyktande omogna kantigheter. Grevenius Buck StHjärta 78 (1938). Rosenius SvFågl. 5: 165 (1939; om fåglars fjäderdräkt). särsk.
α) (numera mindre br.) om foster: icke fullt utvecklad, ofullgången; förr äv. i utvidgad anv., om förlossning o. d.: som äger rum, innan fostret är fullgånget (jfr förtids-börd). Hoorn Jordg. 2: 77 (1723). Därs. 224 (om förlossning). SDS 1950, nr 105, s. 4.
β) med. om organisk vävnad: icke fullt utvecklad, som stannat i utvecklingen. Dahlberg SjSamh. 2: 181 (1937).
b) om böld o. d.: vari inflammationsprocessen (ännu) icke nått sin fulla utveckling l. kulmination (o. som icke är färdig att brista l. skäras); i sht förr äv. om var o. d.: som härrör från dylik böld osv. IErici Colerus 1: 198 (c. 1645; om bölder). Liten och omogen uphostning. Acrel Chir. 228 (1775; vid lungböld).
c) med. om starr: som (ännu) icke medfört (fullständig) ogenomskinlighet hos kristallinsen o. grå färg hos pupillen. VetAH 1757, s. 112.
d) [jfr t. unreif] (i fackspr.) om pärla: som saknar hög glans l. lyster (har grå- l. brunaktig färg). Stiernman Com. 3: 28 (1661). Linné Bref I. 1: 28 (1761). RiksdRevStatsv. 1896, s. 216.
e) (i fackspr.) om trä- (virke): som (övervägande) består av splintved o. därför är lös o. föga hållbar (lätt spricker); äv. om träd l. skog: som (med avs. på ålder, dimension o. kvalitet) icke nått full utveckling o. icke är färdig att avvärkas. PH 4: 2524 (1748; om virke). SvSkog. 577 (1928; om träd). Omoget ytterträ. HantvB I. 1: 285 (1934).
f) om matvaror, drycker o. d.: icke tillräckligt lagrad l. icke färdigjäst o. d. Strandberg PVetA 1764, s. 3 (om vin). Omogen ost. Östergren (1933).
g) (i fackspr., numera bl. mera tillf.) om mosse l. humusjord o. d.: vari förmultningsprocesserna nått ringa l. ofullständig utveckling. VetAH 1777, s. 174 (om kärr). SkogsvT 1904, s. 273.
h) (†) om oorganiskt ämne (t. ex. bärgart, mineral, metall o. d.): som enl. äldre uppfattning (ännu) icke (i jorden) utvecklats till l. nått större fulländning l. ädelhet l. fasthet. Oreent och omoghet Swafwel. Forsius Min. 55 (c. 1613). Berch Hush. 376 (1747). Möller 1: 227 (1755).
i) geol. om floddal l. flodlopp o. d.: som befinner sig i ett föga framskridet utvecklingsstadium. O-mogna dalar. Ymer 1908, s. 292.
3) [specialanv. av 2] (ung o.) i andligt avseende outvecklad; oerfaren l. oförståndig l. ”grön” o. d.; om förstånd l. karaktär o. d.: som (ännu) icke nått full utveckling l. stadga; förr äv. i uttr. omogen till ngt, som icke har tillräcklig andlig mognad för ngt. Balck Es. 82 (1603). ConsAcAboP 8: 157 (1701: till). Svedelius SmSkr. 1: 107 (1869, 1872; om karaktär). Naturligtvis var .. (den i nationen nyinskrivne studenten) synnerligen omogen. Upsala(A) 1920, nr 252, s. 1. särsk.
b) om tanke, känsla, omdöme, konst- l. litteraturalster o. d.: som vittnar om l. präglas av bristande erfarenhet l. klokhet l. andlig mognad o. d.; i sht förr äv.: icke grundligt genomtänkt l. genomarbetad; förr äv. dels (om råd): icke grundligt övertänkt, obetänksam, dels (om beslut): icke slutgiltigt utarbetad. KyrkohÅ 1909, MoA. s. 103 (c. 1600; om beslut). L. Paulinus Gothus ThesCat. 106 (1631; om råd). (Cartesius) Hwilken .. sina skriffter intet låtit omogna utflyga, uthan uppå dhem .. öfver 20 åhr arbetat hafwer. Annerstedt UUH Bih. 2: 293 (i handl. fr. 1687). Knorring Cous. 1: 37 (1834; om känsla). (Prisskriften) hade .. blifvit såsom omogen underkänd af Geijer (m. fl.). 3SAH 4: 45 (1889). Omogna omdömen. De Geer Minn. 1: 45 (1892). särsk.
β) (numera bl. tillf.) om kultur, teori o. d.: som (ännu) icke vunnit slutgiltig stadga l. allmänt erkännande; stundom: oprövad. Snellman Stat. 264 (1842; om kultur). SPF 1843, s. 322 (om teori). En sjuklig böjelse för omogna nyheter. 2NF 21: 1446 (1915).
γ) (numera bl. mera tillf.) om åtgärd l. företag o. d.: icke väl planerad l. uttänkt; äv. övergående i bet.: förhastad. Lanærus Försök 58 (1788). Viljen I förekomma olyckorna af omogna val (av make l. maka)? Leopold 5: 366 (1800). Uppskjutandet af det omogna angreppet mot Danmark (1783) var en lycka. SvH 8: 96 (1904).
4) (numera bl. mera tillf.) om ålder l. skede i ngns liv: då ngn (ännu) icke är fullvuxen; särsk. i uttr. i (ngns) omogna år. Stiernman Riksd. 1361 (1660).
5) (†) om ngns död: som inträffar före ålderdomen, för tidig. Barns Omogna hädanfärdh. Wiræus EPedersdr B 1 a (1667). Lucidor (SVS) 401 (1674). —
OMOGENHET3~200 l. ~002 (omo´genhet Weste). [till omogen] egenskapen att vara omogen. Schroderus Dict. 148 (c. 1635).
2) till omogen 2; särsk. (i fackspr.) till omogen 2 d, i fråga om pärla. Linné (1761) i ÖfversVetAFörh. 1859, s. 101 (i fråga om pärla). Könslig omogenhet (hos fågel). Rosenius SvFågl. 4: 116 (1931); jfr omogen 2 a.
3) till omogen 3; stundom äv. konkretare, om ngt som vittnar om l. ger uttryck åt bristande andlig mognad: drag av omogenhet o. d. Frese VerldslD Föret. (1726). Atterbom Minn. 539 (1818; konkretare). —
OMOGNAD, r. l. m. [till mognad l. omogen] bristande mognad, omogenhet; särsk. motsv. mognad 3. Thorild Gransk. 1784, 1: 27. —
OMOGNAD, p. adj. (mera tillf.) icke mognad; särsk. motsv. mogna, v. I 3. Thorild Gransk. 1784, 1: 25. —
OMOLESTERAD, p. adj. (omulist- 1621) (†) icke ofredad l. trakasserad l. hindrad l. besvärad o. d.; fritagen från trakasserier l. krav l. klander o. d.; fri (se d. o. 21); anträffat bl. ss. predikativ l. predikativt attribut l. ss. adv. OrdnLilleTull. 1622, s. A 2 a (adv.). Effter han nekar (till att vara barnets fader), hon haf(ve)r inga witne, .. tycker Consistorium, at han blifuer omolästerat. ConsEcclAboP 208 (1658). (K. XII) fattade .. det i sinnet, att aldeles lembna fienden sin wäg omollisterad. KKD 3: 200 (1711). särsk. i uttr. omolesterad för ngt, befriad l. fri från ngt; äv.: som icke kräves på ngt, fri från krav på ngt. G1R 29: 828 (1560). 2RA 2: 195 (1727). —
OMONTERAD, p. adj.
2) icke försedd med (nödig) utrustning l. attiralj; särsk. dels (numera bl. hist.) om fartyg: icke bevärad l. armerad, dels om hatt: oklädd. O-munterade skep. AOxenstierna Bref 4: 201 (1645). LdVBl. 1887, nr 8, s. 1 (om hatt). Hammarström Sportfiske 238 (1925; om metspö).
OMORAL. avsaknad av l. brist på (god) moral; löslighet l. slapphet i seder l. grundsatser; osedlighet. Strindberg Giftas 1: 25 (1884). Att väsnas över andras omoral. Berg Almquist 201 (1928). —
OMORALISK.
1) (i fackspr., föga br.) som saknar moralisk kvalitet, som icke har karaktär av god l. ond, dygdig l. lastbar; som icke har avseende på l. tar hänsyn till moralen; amoralisk. Kölmark InlPhilos. 71 (1785). SvTeolKv. 1947, s. 279.
2) som icke iakttager l. överensstämmer med moralens krav; dålig l. mindervärdig l. förkastlig i etiskt avseende; osedlig. Murberg FörslSAOB (1791). Rademine Knigge 3: 109 (1804; om person). Mången är .. av den mening, att sexuell förbindelse utanför äktenskapet är förkastlig och omoralisk. Essen-Möller KvinnlUnderl. 170 (1932). jfr (tillf., skämts.): Molly Barrington, den engelska dansflickan med de omoraliska benen. Lindqvist Stud. 191 (1906).
Spalt O 823 band 19, 1950