Publicerad 1950   Lämna synpunkter
OM, prep. o. adv. ssgr (forts.; jfr anm. sp. 705):
OMSTÖTA, -else (†, Lind (1749)). (om- 1604—1872. um- (vm-) 1526—1572) särsk. (†) till III 4 a: stöta omkull (ngn l. ngt). Jesus (gick) in j gudz tempel, och .. vmstötte weszlare bordhen. Mat. 21: 12 (NT 1526; Bib. 1917: stötte omkull). Palmblad Nov. 2: 149 (1819, 1841). särsk. mer l. mindre bildl.: bringa (ngn l. ngt) på fall; omstörta; kullkasta; upphäva; omintetgöra; annullera. (Den ogudaktige) sägher j sino hierta iach warder aldrig vmstött, thet scal ingen nödh haffua. Psalt. 10: 6 (öv. 1536; Bib. 1917: Jag skall icke vackla). (Nicenska trosbekännelsen) är nogsam .. til at omstöta allehande slagz Kätterij. Carl IX Cat. Ff 1 b (1604). Dedh (dvs. en anonym supplikation från allmogen) ähr een oprorisk skrifft och kan omstöta landh och kungerijken. RP 4: 187 (1634). Bælter JesuH 4: 534 (1757). —
(III 7) OMSUBLIMERA, -ing. kem. o. tekn. (för förbättring) sublimera (ngt) på nytt. Berzelius Kemi 2: 359 (1812). Omsublimering af kamfer. 2NF 13: 723 (1910). —
(III 7) OMSULA, v., -ning. (-sola 1791. -sula 1897 osv.) (för förbättring) sula (skor) på nytt. Murberg FörslSAOB (1791). särsk. (tillf.) bildl. Jag har bättrat mig, och så snart jag börjat omsula min själ, måste jag å nyo sätta på en lapp. Strindberg Inf. 217 (1897). —
OMSUNST, se omsonst. —
(I 1, III 1) OMSURRA, v.1, -ning. i fråga om surrande av ett rep l. snöre o. d. kring ngt; vanl. med obj. betecknande det varomkring repet osv. surras; stundom: ompacka (ngt med ngt som fastsurras däromkring). Roland Minn. 54 (c. 1748). De farliga bjelkstaplarna äro nu omsurrade med rep. SD(L) 1898, nr 452, s. 2. —
(I 1) OMSURRA, v.2 (i vitter stil, mera tillf.) om insekter: surra omkring (ngn l. ngt). Knös Elfv. 47 (1852). I trädgårdarne blommade äpleträden, omsurrade af bin i tusental. Wennerberg 2: XXIX (1882). —
OMSUS, se omsonst. —
(I 1) OMSUSA. (i poesi l. vitter stil) susa omkring (ngn l. ngt); äv. bildl. Adlerbeth Æn. 69 (1804). Men ur hafvet sig höjer en grönskande Ö, / Omsusad af ljum, sommarlig västan. Stagnelius (SVS) 4: 57 (c. 1815). Den storhet, som omsusar de antika dramernas kvinnogestalter. Segerstedt Händ. 200 (1922, 1926). jfr vind-omsusad. —
OMSUSS, se omsonst. —
(I 1) OMSVALLA. (i sht i poesi l. vitter stil) svalla omkring (ngn l. ngt); äv. oeg. o. bildl. (Varbärgs fästning) ligger på en liten bergskulle, som på trenne sidor omsvallas af hafvet. Brunius Resa 1838 28 (1839). Att genom menniskornas ondska liksom ett haf af bitterhet omsvallar själen. Wikner Pred. 129 (1874). En dyrbar spets, som vackert omsvallade den vissna halsen. Ossiannilsson Hav. 37 (1910). —
(III 4 a) OMSVANSA. (†) vända (kanon) i annan riktning. KKD 12: 213 (1703). —
OMSVARVA, -ning. (-svar- c. 1755 osv. -svär- (-e-) (i bet. 1) 1734—1757)
1) (†) till III 2 a, ss. vbalsbst. -ande l. -ning: virvelrörelse, gyration. Serenius (1734; under circumgiration). Vattnet, som med denna hastiga omsvarfning hunnit ned, och utrinner igenom botten-hålet (i glasklocka). VetAH 1780, s. 98.
2) till III 7: (för ändring l. förbättring) svarva (ngt) på nytt. Schultze Ordb. 5255 (c. 1755). Omsvarfning af slitna järnvägshjul. TT 1895, M. s. 31.

 

Spalt O 882 band 19, 1950

Webbansvarig