| Publicerad 1950 | Lämna synpunkter |
ONEKLIG ω3~ne2klig, i vissa trakter äv. ~nä2k-, ngn gg äv. 040, förr äv. ONEKELIG (one´kelig Weste), adj.; adv. -EN (Lind (1749) osv.), -T (numera mindre br., AOxenstierna 1: 345 (1630), Östergren (1933)).
1) (utom i b numera bl. mera tillf. i skriftspr.) som icke kan förnekas l. bestridas, uppenbar, obestridlig, ovedersäglig; äv. om egenskap l. förtjänst o. d.: som man icke kan frånkänna ngn; förr särsk. dels om handling o. d.: som man icke kan förneka att man begått, dels om skäl: oemotsäglig. RA II. 2: 8 (1616). Effterdy vår begärans .. billigheett ähr .. oneekeligh. AOxenstierna 2: 679 (1624). En onekelig gärning. Lind (1749). Onekliga skäl. Chydenius 95 (1765). Det är onekeligt, at aldrig Eldsvådor upkommit utan af eld. Kellgren (SVS) 5: 604 (1792). Hennes onekliga charm. Hornborg Loew. 38 (1928). jfr (†): Effter som kopparmyntt onekligit ähr at hafua .. månge incommoditeter medh sig, altså (osv.). AOxenstierna 1: 345 (1630). — särsk.
a) (enst., †) om post i restlängd: som man ovedersägligen är skyldig att betala l. dyl. PH 2: 995 (1733).
b) (fullt br.) ss. adv.: obestridligen, ovedersägligen, förvisso. Den första som börjat att förbättra sederna, var onekeligen framledne Probsten Torner. Johansson Noraskog 1: 6 (i handl. fr. 1785). Johan var onekligen en smula blek. Bergman Mark. 167 (1919). Hellström Malmros 327 (1931).
2) (†) som man icke kan vägra att göra, som icke kan vägras ngn. Lind (1749). Zethelius SvarVetA 18 (1767). — särsk. ss. adv.: utan protester, ovillkorligen. Finnes i Byamål gamla skattören .., så böra de såsom grunder til sielfva Jordeboks-räntan onekeligen följas. PH 10: 463 (1775).
Spalt O 981 band 19, 1950