| Publicerad 1950 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
a) sjömil., mil. om fartyg, motorfordon o. d. Opansrade kanonbåtar. Samtiden 1873, s. 68. Opansrade motorfordon. InfRegl. 1945, 1: 91.
b) (tillf.) zool. om (kroppsdel av) djur: icke betäckt av skyddande hårt skal o. d. FoFl. 1906, s. 108. —
OPAPPAD, p. adj. (†) icke gjord styv med stärkelse o. d., ostärkt. Gott, opappett svart och leffverferghe[dt] sammet. G1R 23: 263 (1552). —
OPAR, adj.; n. sg. obest. -t (enst., ARetzius hos Billing Hipp. 8 (1836)); sg. best. o. pl. -a (Palmfelt Ecl. 34 (1740), PåSkid. 1931, s. 36). adv. = (†, ASScF 2: 1258 (1847)). Anm. I n. sg. obest. o. (i sht) pl. obest. användes ordet ofta i oböjd form, t. ex. GenMRulla 6/10 1711, Söderhjelm Prof. 231 (1913); jfr Bergroth FinlSv. 334 (1917: det oböjliga opar). [jfr t. unpaar]
1) (numera i sht i Finl.) som icke uppträder l. förekommer i par l. parvis, udda, ”ensam”, oparig; stundom svårt att skilja från 3. Serenius Nnn 1 a (1734). Martin PVetA 1763, s. 186. De opara fenorna. Fries ÅrsbVetA 1832, s. 84. Det opara ögat hos flere entomostraca. TLäk. 1833, s. 208. De opara skidornas äldre utbredning i Finland. PåSkid. 1931, s. 36.
2) (†) om (an)tal l. om ngt med avs. på dess antal: udda. Palmfelt Ecl. 34 (1740). Andra underordningen (av skogsfåglar): Med opara (udda) tår (Anisodactyli). Nilsson Fauna II. 1: 171 (1858).
3) (numera i sht i Finl.) betecknande att ngt uppträder l. förekommer tillsammans med ngt med vilket det icke hör ihop: omaka; vanl. i pl., om två föremål: som icke höra ihop; jfr 1. Höllstren opar ock af barkat Läder. GenMRulla 6/10 1711; möjl. till 1. Egaren till de bortbytte har fått 2:ne opara Galoscher i stället. NVexjöBl. 1847, nr 50, s. 4. Alla äro mycket glada .. fastän det drickes grogg ur opar koppar och glas. Söderhjelm Prof. 231 (1913). VeckoJ 1949, nr 33, s. 13. —
1) zool. om djur: som icke parat sig l. som icke lever i par med annat djur, icke parad. Murberg FörslSAOB (1791). De på grund av överskott av hankön oparade hanfåglarna. Rosenius SvFågl. 2: 279 (1924).
2) (numera föga br.) oparig, udda, ”ensam”. Dahlman Humleg. 104 (1748). (Askens) mest femparigt heldelade blad med de oparade ändbladen. Santesson Sv. 254 (1887).
OPARIG. [jfr t. unpaarig] som icke uppträder l. förekommer i par l. parvis, udda, ”ensam”. Lovén ÅrsbVetA 1840—42, s. 50. De opariga eller vertikala fenorna. Stuxberg Fisk. 13 (1894). Ett oparigt öga. 2NF 30: 327 (1920). —
OPARLAMENTARISK. som icke är i enlighet l. överensstämmande med parlamentariska regler l. parlamentariskt bruk o. d.; icke parlamentarisk. Liljecrona RiksdKul. 155 (1840). 2NF 26: 944 (1917). —
OPARMAD, p. adj. (†) icke uppmätt (med parmmått). Oparmat Höö. SthmStadsord. 2: 21 (1683). Murberg FörslSAOB (1791). —
OPAROM, adv. o. oböjl. adj. [till parom, parvis] (†) omaka. Lind (1738). 3:ne oparom skor anteknas för antiqvitetens skull. SvKulturb. 11—12: 270 (1761). Dähnert (1784). —
OPARTISK, adj. -are (gradf. numera knappast br., Rudbeck Bref 136 (1676), HdlVLBibl. 1740, nr 146). (o- 1521 osv. u- 1540—1546)
1) som vid en tvist l. annan fråga som berör två (l. flera) parter icke själv är lierad med någondera parten l. inblandad i tvisten osv., som står fri o. o-bunden i förh. till en viss fråga; ofta med bibet. av l. övergående i 3. G1R 1: 20 (1521). Eij må någor Domare sittia i sin egen saak, uthan skal sielfkrafd afträda, der han emoot någon kära behöfwer .. och domen opartiska lemna och betroo. KOF II. 2: 267 (c. 1655). Frågans hänskjutande .. till en opartisk skiljeman. EkonS 2: 561 (1901).
2) som vid strid l. ovänskap o. d. mellan två (l. flera) parter icke ansluter sig till någondera parten l. ingriper på någondera partens sida, som håller l. ställer sig helt utanför l. icke blandar sig i ngt, neutral; numera bl. tillf., med anslutning till 3. G1R 10: 50 (1535). Brask Pufendorf Hist. 86 (1680). Jupiter hade beslutit at vara denne Strijdens Åskådare och at vara o-partijsk (i striden mellan Cupido o. Minerva). Ehrenadler Tel. 257 (1723). Adlerbeth Ov. 113 (1818).
3) som vid sitt ställningstagande till en tvist l. annan fråga som berör två (l. flera) parter (särsk. domslut) icke låter sig påvärkas av subjektiva känslor (till förmån för någondera parten) l. icke tar parti för l. otillbörligt gynnar någondera parten; som fäller sin dom l. bildar sitt omdöme utan anseende till person, icke partisk, oväldig, rättvis; äv.: rättrådig; äv. övergående dels i bet.: objektiv, dels (förr) i bet.: rättänkande; äv. om dom o. d. Jak. 3: 17 (NT 1526). Medt nådige begären, att I .. en rättfärdig och upartiesk dom eller sententz afseije vele. RA I. 1: 467 (1546). Oweelde och opartijske Dommare. Schroderus JMCr. 620 (1620). Gunstige opartijske Läsare. NAv. 5/7 1656, Bil. s. 2. Crato och Gesnerus .. är almänt håldne för Beskedelige Lärde och opartiske Män. Block Progn. 66 (1708). De Geer Minn. 2: 109 (1892). särsk.
a) (†) om framställning o. d.: som ger en rättvis l. en korrekt bild av ngn l. ngt, icke ”färgad”. Förhoppandes att, när detta rikes gamble och opartieske historier och h. k. M:tz bedrifft eller giärning .. motte ansedt och troligen öfvervägit blifva, .. man (skulle osv.). RA I. 1: 340 (1544). Opartiska meddelanden rörande förhållandena i fäderneslandet. Tegnér Armfelt 2: 177 (1884).
b) i numera obr., allmännare l. oeg. anv. Ther vtaff (må) huar och en (the som opartieske samweter haffue och förfarne ähre) öfuerwäge (osv.). KyrkohÅ 1909, MoA. s. 80 (1539). Endast en mor och en syster kunna lemna så opartiska råd att de bli åtlydda. Carlén Köpm. 1: 278 (1860).
1) till 2: neutralitet; numera bl. tillf., med anslutning till 2. Staden skulle .. i akt taga en fullkomlig opartiskhet i kriget emellan Konungarne i Sverige och Polen. Hallenberg Hist. 5: 65 (1796). Steffen Krig 4: 232 (1917).
2) till 3: oväld, rättvisa; äv. övergående i bet.: objektivitet. Sahlstedt (1773). Geijer I. 3: 353 (1814). Grimberg VärldH 5: 87 (1931). —
OPARTÅIG3~020. [jfr t. unpaarzehig] (numera knappast br.) zool. uddatåig; i uttr. opartåiga hovdjur, uddatåiga hovdjur. NF Suppl. (1898). 2NF 29: 153 (1919). —
OPASS, sbst. (†) i uttr. komma ngn till opass, komma olägligt för ngn. Ekeblad Bref 1: 235 (1653). —
OPASSAD, p. adj.2 jäg. om skjutet villebråd: icke passad (dvs. på vilken icke inälvorna urtagits o. buken fyllts med granris o. d.). Munsterhjelm TavSkog. 41 (1932). —
OPASSANDE, p. adj. [jfr t. unpassend]
1) (mera tillf.) om konkret föremål: som (på grund av sitt mått l. sin form o. d.) icke passar in ngnstädes l. passar till ngt. (Gevärspipor kasseras bl. a.) om gängorna .. finnas skadade genom tågning, eller opassande svansskrufvar. SFS 1830, s. 829. Höijer TrSilverp. 66 (1949).
2) (numera mindre br.) som icke passar i en viss situation l. i ett visst sammanhang l. icke går väl ihop med l. passar till ngt visst l. lämpar sig för visst ändamål, olämplig; om tidpunkt: oläglig; förr äv. med indirekt obj. (Betänkandet) rörande (präste)-ståndets framgena befrielse från civila och dem opassande göromål. HH XXV. 2: 123 (1812). Äfven nyare (hus) ega hög takresning, opassande till det moderna byggnadssättet. Rydqvist Resa 310 (1838). Att .. (fisken) tvingas att lägga sin rom på opassande platser. Berlin Lsb. 112 (1857). Vid opassande väderlek. LD 1926, nr 239, s. 5. Östergren (1934; ”skr. mindre vanl.”).
3) i fråga om ngns handlande, uppträdande, tal o. d.: som strider mot vad som anses passande l. höra till god ton o. d., som icke passar sig, icke passande, olämplig; otillbörlig, otillständig; oanständig. Liljecrona RiksdKul. 126 (1840). Baruk .. ville i början uppfatta .. (Karmides’ frieri till hans dotter) som ett opassande gyckel. Rydberg Ath. 209 (1859). Det är opassande att svära, ty det sårar andra menniskors öron. Hagdahl Fråga 177 (1883). Visor med ett ofta högst opassande innehåll. Laurin 2Minn. 140 (1930). —
OPASSERBAR3~020, äv. ~002. (numera bl. tillf., i utpräglat skriftspr.) omöjlig att passera (komma genom l. över l. förbi). De vidsträckta, fullkomligt opasserbara Rokitnoträsken. KrigVAH 1883, s. 212. TurÅ 1913, s. 148. —
OPASSIONERAD, p. adj.
2) (†) som icke av känslomässig inställning till ngn l. ngt låter förleda sig till partiskhet, opartisk, rättvis, objektiv. HB 2: 368 (1648). Wed böön och gåfwa, bör en Domare sofwa .. (dvs.) Han bör wara opassionered och indifferent. Grubb 598 (1665). VDAkt. 1736, nr 152. särsk. om framställning o. d.: icke färgad av sympati o. antipati, lugn, objektiv, saklig. (Referendarien skall) öfwer hwars och ens anbringande en opassionerad och redeligh Relation inför Gen. Gouv:n göra. LReg. 267 (1665). Rudbeck Bref 254 (1685). —
OPASSLIG3~20 (o`passlig Weste). (-elig 1660 (: opasselighet)—1746 (: opasselighet). -lig (-gh) 1629 osv.) [jfr t. unpässlich]
1) (utom i Finl. numera föga br.) = opassande 2. SvMerc. IV. 1: 7 (1758). (Bryssels katedral har) ett opassligt och oskönt öfverflöd af torn och tak. Wallin Bref 246 (1849). Dumt af mig, att komma hit på så här opasslig tid, men … Numers Dram. 1: 30 (1892). Östergren (1934; ”mindre vanl.”). särsk. (†) ss. adv., i uttr. opassligt stadd, illa ställd. Jag är litet opassligt stadd i mina husliga affärer, derigenom att min köksa är bortrest. FrRuneberg (1850) hos Strömborg Runebg IV. 2. 1: 144.
2) (†) = opassande 3. Det var .. ej första .. gången Greta suttit till häst, då, som man känner, detta ej är opassligt med fruntimmer på landet. CFDahlgren 5: 25 (1832).
3) som icke mår riktigt bra, icke riktigt kry, lindrigt sjuk l. illamående, indisponerad, ”krasslig”; förr stundom (mer l. mindre eufemistiskt) i fråga om allvarlig sjukdom. Greff Abraham är opassligh, Philip Scheding sjuk. RP 1: 138 (1629). Alt in till thenna tijden, hadhe iagh vthi 5. wekorss tijdh warit myckitt opassligh. Gyllenius Diar. 89 (c. 1660). HovförtärSthm 1660, s. 24 (om allvarlig sjukdom). Jag har varit litet opasslig, men är nu rask igen. Lundgren MålAnt. 1: 97 (1870). Östergren (1934). särsk. (†) med bestämning (inledd av prep. i resp. av) angivande var sjukdomen sitter l. sjukdomens art. Efter Her F(ält)Herren var opasslig i sine ögon. RP 12: 254 (1647). Han sielf berättades vara opasslig af podagre. Benzelstierna Cens. 211 (1743).
Avledn.: opasslighet3~200 l. 3~002 (opa´sslighet Weste), r. l. f. [jfr t. unpässlichkeit]
1) (†) till 1: olägenhet; fel, brist. Alla oeconomiska (dvs. ekonomiska) förfatningar dragas med opaslighet, och de stora ödefälten äro Vedermälen dertil. GbgMag. 1759, s. 159.
2) till 3: egenskapen l. förhållandet att vara opasslig; lindrig sjukdom, illamående, ”krasslighet”, indisposition; äv. konkretare: krämpa; förr stundom (mer l. mindre eufemistiskt) om allvarlig sjukdom. BraheBrevväxl. 1: 11 (1639). Såsom Gud .. hafwer behagat .. Wår .. Högst Älskeliga Gemål .. efter en långsam och högstbeklagelig opaszlighet och utstånden swår Sjukdom .. til sig i det ewiga Riket at affordra (osv.). HC11H 6: 170 (1693). Jag bör icke plåga dig med beskrifningen af mina mindre opassligheter. Tegnér (WB) 5: 577 (1826). Vid opasslighet och mindre svåra sjukdomar .. kan den, som bor på landet, stundom hjelpa sig sjelf. Berlin Lsb. 248 (1852). Hellström Storm 304 (1935). särsk. (†) med bestämning angivande var sjukdomen sitter. OxBr. 12: 109 (1644). Hr .. Cojet war af opasslighet i ögat frånwarande. FörarbSvLag 2: 263 (1706). Hagberg Shaksp. 3: 312 (1848; i utförd bild). —
OPATENTERAD, p. adj. icke patenterad; äv. bildl. 1NJA 1897, s. 419. Bergman Amour. 66 (1910; bildl.). —
OPATRIOTISM. (†) egenskapen l. förhållandet att vara opatriotisk. Polyfem IV. 41: 2 (1811). SC 1: 1026 (1821). —
OPAX. (i vissa trakter, vard.) interj. använd i vissa lekar för att beteckna att man upphäver det speciella ”fredade” tillstånd (utanför leken) som man tidigare försatt sig i gm att säga ’pax’ o. d. Östergren (1934). —
OPEDAGOGISK. ur pedagogisk synpunkt olämplig l. mindre god resp. (om person) som i sin undervisning o. d. tillämpar metoder som ur pedagogisk synpunkt äro olämpliga osv., icke pedagogisk. PedT 1877, s. 392. Linder Tid. 235 (1924).
Spalt O 1021 band 19, 1950