| Publicerad 1950 | Lämna synpunkter |
OPPONENT op1ωnän4t l. -on- l. -ån-, m.||ig.; best. -en; pl. -er. Anm. Ordet användes äv. (numera bl. ngn gg, särsk. om ä. förh.) i den lat. formen opponens, pl. -entes. Molander Förn. 81 (1762). SynodA 1: 610 (1786: Opponentes). Fahlcrantz Kyrkoh. 171 (1907).
(utom i a, b numera bl. mera tillf.) person som motsätter sig ngt l. opponerar (sig); äv.: motståndare (till ngn l. ngt). AOxenstierna Bref 4: 384 (1647). Opponenterna inom .. (rättstavnings-)sällskapet. Verd. 1887, s. 13. I kammaren uppträdde med häftighet två af mina ordinarie opponenter. De Geer Minn. 2: 61 (1892). — särsk.
a) (fullt br.) person som vid en disputation (se d. o. 3) framför anmärkningar mot den avhandling (förr äv. de teser) som försvaras av respondenten. Förste opponent, fakultetsopponent. Andre, tredje opponent, äv. kallade författarens förste resp. andre opponent, om vardera av de två opponenter som författaren utsett o. som ha till uppgift, andre opponenten att sakligt granska avhandlingen o. tredje opponenten att avslutningsvis lätta stämningen med skämtsamma anmärkningar. Chronander Surge B 3 b (1647; i bild). VärmlFörrNu 25: 37 (1755; vid disputationskonvent). IT 1791, nr 57, s. 2 (vid prästmöte). SFS 1852, nr 20, s. 44. Därs. 1908, nr 136, s. 23. jfr ANDRE-, EXTRA-, FAKULTETS-, FÖRSTE-, TREDJE-OPPONENT m. fl.
b) (fullt br.) konsthist. i pl. best., om de konstnärer som år 1885 till Konstakademien inlämnade en skrivelse med förslag till akademiens omorganisation (o. som år 1886 bildade Konstnärsförbundet). Lundin NSthm 501 (1889).
B (†): OPPONENTS-BÄNK, se A.
Spalt O 1049 band 19, 1950