| Publicerad 1950 | Lämna synpunkter |
OPPORTUNITET -tun1ite4t l. -tɯ1-, l. 01004, r. l. f.; best. -en.
1) (i skriftspr., mindre br.) egenskapen att vara opportun, lämplighet; i sht konkretare; särsk.: det (för tillfället) lämpliga l. ändamålsenliga; vad konjunkturerna tillåta. Andersson (1845). Taga hänsyn till opportuniteterna, men samtidigt hålla .. idéns fana högt. SD(L) 1904, nr 331, s. 1. Biskop Billing .. visade sig ha ett fint gehör för opportunitetens viskningar. GHT 1925, nr 11, s. 8. jfr: Var och en som .. inställsamt springer opportunitetens ärenden, han (osv.). Därs. 1935, nr 109 A, s. 3.
2) [jfr motsv. anv. i eng.] (†) benägenhet, anlag; särsk. i uttr. opportunitet till ngt, benägenhet för ngt. Äldre fruntimmer .. hafva .. mera Opportunitet till .. (ovariesvulst) än yngre. VetAH 1810, s. 133. Collin Ordl. (1847). —
-PRINCIP(EN). jur. i fråga om straffprocess: princip enligt vilken åklagarmyndigheten (i vissa fall) har rätt att pröva lämpligheten av ett åtal. NordT 1892, s. 394. —
-SKÄL. Hedin Tal 2: 257 (1892). Av opportunitetsskäl slöto sig till (möss-)partiet en del forna (medlemmar av hattpartiet). SvRiksd. I. 5: 164 (1934). —
-SYNPUNKT~02 l. ~20.
Spalt O 1052 band 19, 1950