| Publicerad 1950 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
OPRAKTIKABEL. (†)
OPRAKTISERAD, p. adj. (numera bl. tillf.) som icke praktiserat; oerfaren. (Han) som var alldeles opraktiserad i dagliga lifvet. Öberg Son. 31 (1905). Ramsten o. Stenfelt (1917). —
OPRAKTISERLIG. (†) om tanke (förslag o. d.): som icke kan omsättas i praktiken, outförbar. RP 8: 717 (1641). CivInstr. 290 (1666). —
OPRAKTISK.
1) om person: som går tafatt o. oändamålsenligt till väga i praktiska ting, som icke kan handla praktiskt; stundom äv.: värklighetsfrämmande. Opraktiska ideologer. Snällp. 1848, nr 27, s. 4. Gossen .. (hade) visat sig opraktisk (under arbetet i handelsboden). 3SAH 2: 147 (1887). BohemAkademist. 26 (1931).
2) om sak: oändamålsenlig (på grund av att resultatet icke svarar mot den tid o. det arbete som nedläggs o. d.); (på grund av sin konstruktion o. d.) olämplig för sitt ändamål l. för praktiskt bruk; stundom: ”tungrodd”; äv. ss. adv. Ett opraktiskt arrangemang. Köket är opraktiskt inrett. TT 1872, s. 138 (om tekniska konstruktioner). Bolin VFöda 431 (1934).
OPREDIKAD, p. adj. (tillf.; numera bl. bygdemålsfärgat l. arkaiserande) i uttr. det är opredikat, det har icke predikats. (Man har) så predicat, at thet hade bättre waret opredicat. LPetri KO 1 b (1561, 1571). —
OPREJUDICERAD. p. adj. (†) i fristående satsförkortning; dels i uttr. ngn oprejudicerad i sin rätt o. d., utan förfång för ngns rätt o. d., dels i uttr. ngt oprejudicerat, utan förfång för l. intrång på l. åsidosättande av ngt. RARP V. 1: 80 (1652; om person). (Att pänning-)medlen ..(,) opræjudicerat Kongl. Maij:ttz .. disposition(,) måge .. till Ricksens Wärn .. nyttias. CivInstr. 65 (1655). Min rätt därvid opræjudicerad. NoraskogArk. 5: 270 (1694). Abrahamsson 827 (1726). —
OPREJUDICERLIG. (†)
1) som icke skadar l. är till förfång, icke skadlig osv. för (ngn l. ngt), som icke otillbörligt åsidosätter ngn l. ngt. Recommendationen må skee så vijda den H:s M:t och Rijked är opræjudicerlig. RP 3: 159 (1633). CivInstr. 325 (1651; adv.). Evert Horn inlät sigh än meera i taal medh Legaten, så wijda som opræjudicerligit war, at förnimma (osv.). Widekindi KrijgH 645 (1671). särsk.
a) i uttr. ngn oprejudicerlig, ss. satsförkortning: utan att ngn lider intrång. Bergv. 1: 195 (1649).
b) ss. adv.: utan förfång för ngn, utan (avsikt) att göra orätt mot ngn; äv. i uttr. oprejudicerligt till sägandes o. d., sagt osv. utan avsikt att otillbörligt tillbakasätta ngn o. d. Hwarföre hafwe Wij skattat detta expedient (dvs. denna utväg) opræjudicerligen kunna wara til at bruka. Stiernman Com. 2: 439 (1646). Så att opræiudicerligt tilsäiandes iagh är seker att ingen opartiskare eller bättre kan där om döma. Rudbeck Bref 136 (1676). Därs. 291 (1685).
2) som man icke får göra intrång i, okränkbar. Adelens opræjudicerlige privilegier OxBr. 12: 105 (1644).
3) i uttr. hålla oprejudicerlig, respektera. På det be(mäl)te Konungars .. Mening må opræiudicerlig hållas. GullbgDomb. 13/6 (1635). —
OPREPARERAD, p. adj. icke preparerad.
1) om (natur)produkter, råvaror o. d.: icke behandlad l. beredd l. bearbetad (för ett visst ändamål). GT 1788, nr 51, s. 4 (om senap). Nykaflad, opreparerad tobak. Lovén Anv. 78 (1838). En opreparerad linnelina (till fiske) .. sväller betydligt, då den blir våt. Hammarström Sportfiske 21 (1925).
OPRESENTABEL. särsk.: icke tillräckligt snygg l. ordnad (för att kunna uppvisas). Johnson FarbrTrulsl. 111 (1889). —
OPRESENTERAD, p. adj. icke presenterad (för ngn annan, resp., i pl., för varandra). MoB 10: 72 (1800). Den stela värdighet .. som omstrålar ett sällskap opresenterade svenskar. Rogberg Två 225 (1929). —
OPRESSAD, p. adj. icke pressad; särsk. om kläder: som förlorat sin pressning (o. behöver pressas på nytt). Opressade byxor. Warg 402 (1755; om gurkor). Enckell Olivpar. 11 (1934; om kläder). —
OPRICKAD, p. adj. icke försedd med prickar, icke prickad. Murberg FörslSAOB (1791). särsk. sjöt. om segelled: icke utmärkt med prickar. Siwertz Dun 35 (1922). —
OPRIORITERAD, p. adj. jur. om borgenär (fordringsägare) l. fordran: icke prioriterad, utan förmånsrätt (se d. o. 1). 1NJA 1874, s. 19. —
OPRIS. (ngt vard.) oskäligt pris, alltför högt pris; nästan bl. i sg. obest. i förb. med negation; jfr o- 2. Murberg FörslSAOB (1791). Det (ska) få gå för femti kronor — det är inte opris. Engström Bläck 160 (1914). SvD(A) 1933, nr 265, s. 11. —
OPRISAD, p. adj. (tillf., i skriftspr.) icke lovprisad. Juslenius 449 (1745). Adlerbeth HorOd. 156 (1817). —
OPRIVILEGIERAD, p. adj. icke privilegierad, utan företrädesrättigheter; förr särsk. dels om person (l. stånd o. d.): icke adlig, ofrälse, dels om egendom o. d.: icke tillhörig adelsman, ofrälse. RA II. 2: 224 (1617). Opriviligerade Personer (hållas i arrest) i Corps de Guarde. Stiernman Com. 3: 599 (1667). De Oprivilegierade Stånden. Bonsdorff Kam. 293 (1833). SFS 1835, nr 43, s. 28 (om jord). SvHumFörbSkr. 33: 35 (1923). —
OPRODUKTIV. särsk.
1) (i sht i fackspr.) om jord o. d., = improduktiv 1. NF 2: 158 (1876). Af den oproduktiva marken .. upptas större delen af sjöar. 2NF 33: 869 (1922).
2) nat.-ekon. om värksamhet l. värksamhetsgren l. värksamhetsorgan l. personer o. d., = improduktiv 2. Til denna oproductifva class höra alla betjenter hos privata personer. Holmbergsson Sartorius 64 (1800). Oproduktiva företag. 2NF 27: 1228 (1918).
3) om vetenskapsman l. författare o. d., = improduktiv 3. Geijer I. 7: 372 (c. 1837). VerdS 188: 8 (1912). —
OPROMOVERAD, p. adj. i fråga om akademisk promotion l. simpromotion: icke promoverad. —
OPROPORTIONERAD, p. adj. (†)
1) dåligt proportionerad, oproportionerlig; äv. i uttr. oproportionerad emot ngt, illa avvägd i förhållande till ngt. HC11H 4: 105 (1673: emot). Linné Ungd. 2: 259 (1734; om tröja). Atterbom Minn. 354 (1818; i fråga om konstvärk). Dalin (1853).
2) ojämförlig(t underlägsen). Ehuru stoor macht han hafft hafwer emott K. M:tz oproportionerade armée. RARP 7: 177 (1660). —
OPROPORTIONERLIG. som har olämpliga l. fula proportioner, illa avpassad l. avvägd, disproportionerlig; stundom: alltför stor; äv.: otymplig, oformlig. En oproportionerlig byggnad. Murberg FörslSAOB (1791). Det oproportionerliga (undervisnings-)stoffet. Verd. 1883, s. 290. (Dikternas) oproportionerliga längd. 3SAH 15: 159 (1900). särsk. ss. adv., bestämmande ett adj.: alltför (stor osv. i förh. till annat jämförligt l. till övriga faktorer o. d.). Murberg FörslSAOB (1791). Oproportionerligt stort hufvud. NF 20: 618 (1897). Ett .. oproportionerligt högt sovrum. Hallström Händ. 304 (1927).
OPROVOCERAD, p. adj. (i sht i fackspr.) icke (fram)provocerad; särsk. om (krigiskt) angrepp: som den för angreppet utsatta parten icke givit anledning till. 2NF 29: 772 (1919). —
OPRYDD, p. adj. [fsv. oprydder] icke prydd, utan prydnad(er), osmyckad; äv. bildl. Linc. Nn 4 b (1640). Rosenstein 1: 129 (1789; om sanning). Lagstilen är .. kort, .. ren och oprydd. De Geer VSkr. 1: 190 (1853, 1892). Tvenne palats i enkel och oprydd veneziansk gotik. Hallström VenezKom. 11 (1901). (tillf.) om kvinna. Bremer Nina 102 (1835). —
OPRYDLIG. icke prydlig; vanl. övergående i bet.: smaklös, klumpig, ful; numera nästan bl. (tillf.) med konkret huvudord. Linc. (1640; under inconcinniter). Et trivialt .. och oprydligt skrifsätt. SvMerc. 1762, s. 165. Därs. 1765, s. 100 (om stad). Oprydliga antika skåp. Sätherberg Lefn. III (1896). Kræmer Oss 34 (1931). —
OPRÄST. [jfr ä. t. unpriester] (†) person som icke tillhör prästerskapet, lekman (se d. o. 1). Var en opräst Rector, så skreef .. (Bengt Oxenstierna) Edle, Ehrvyrdige och Höglärde etc. Bark Bref 1: 21 (1702). Törneros Brev 1: 223 (1825; uppl. 1925). —
OPRÄSTAD, p. adj. (†) icke prästvigd. Lagerbring 1Hist. 2: 155 (1773). Att en oprestad Lector kan vara capitularis. BerRevElLärov. 1843, Bil. S, s. 120. —
OPRÄSTERLIG.
1) som icke anstår l. är vanlig hos präster; äv. (om person): vars levnadssätt l. uppträdande o. d. är ovärdigt en präst, som icke är l. gör o. d. som präster bruka. BL 3: 178 (1837; om yttrande). Lysander Almqvist 358 (1878; om person). Lagerlöf ChLöw. 165 (1925; om handlingssätt).
OPRÖVAD, p. adj. [fsv. oprövadher]
1) om person l. ngns sinne l. själsförmögenheter o. d.: icke satt på prov, icke prövad; äv. övergående dels i bet.: som man icke (noga) lärt känna, dels i bet.: oerfaren. Troo ingen wän opröfwad. Grubb 815 (1665). Outlärda och opröfvade handtverkare. SC 2: 226 (1821). Carlén Köpm. 2: 296 (1860; om dygd). Många af dessa böcker voro .. farliga för opröfvade sinnen. Rydberg Sing. 16 (1876). Malmström Hist. 5: 271 (1877). Östergren (1934).
2) om sak: icke prövad; som man icke försökt sig på; som man icke har erfarenhet av; okänd. Opröfvadt botemedel. Murberg FörslSAOB (1791). Samundervisningen är .. ingalunda opröfvad i vårt eget land. SvFlicksk. 259 (1888). Hellström NorrlJordbr. 283 (1917).
Spalt O 1055 band 19, 1950