| Publicerad 1950 | Lämna synpunkter |
ORDNINGSMAN å3rdniŋs~man2, m., i bet. 3 m.||ig.; best. -mannen, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -män.
1) ordningsälskande man, man med sinne för ordning o. reda; jfr ORDNINGS-MÄNNISKA; förr ofta om person (särsk. ämbets- l. styresman) som nitiskt värkade för o. hade god förmåga att upprätthålla ordning o. tukt bland sina underlydande, stundom med bibet. av: organisator (i denna anv. stundom svårt att skilja från 2 d o. 5). Konung Carl XI var .. en ordningsman samt en rikshushållare i en god stund. HSH 1: 203 (c. 1730). Uti ditt hus var Ordningsman, at hvar sin sysla minnes. Liljestråle Fid. 56 (1772). (Prosten Schlüter) var en kraftfull och frimodig man, nitisk ordningsman innom sin församling och en driftig ekonom. Cavallin Herdam. 1: 328 (1854). (Han var) både en ordningsman och en arbetsmyra. 3SAH 16: 70 (1901).
2) person (man) med uppgift att tillse att ordningen upprätthålles inom ett samhälle l. en samfällighet l. vid en viss tillställning l. på en viss plats o. d. Constitutorialer för de ordningsmän, hvilka till oordningars förekommande och sedlighetens bevakande bland allmogen, äro eller kunna blifva antagna. Backman Lags. 3—5: 90 (1839; efter handl. fr. 1821). Ordningen bland de sträjkande arbetarna upprätthålles på ett mönstergillt sätt af deras egna med armbindlar försedda ordningsmän. GHT 1905, nr 229 B, s. 3. Vid hvarje västernorrländskt fiskläge (skall) finnas en eller flera ordningsmän .., hvilka äga att öfvervaka, att god ordning råder på platsen och särskildt att fiskestadgan efterlefves. Ekman NorrlJakt 343 (1910). TurÅ 1937, s. 244 (om lappordningsman). — jfr LAPP-ORDNINGSMAN. — särsk.
a) person med polismans befogenhet, förordnad att upprätthålla ordningen vid en viss tillställning, vid ett nöjesetablissemang l. en restaurang o. d. (i allm. avlönad av enskild person l. organisation o. d.). SFS 1925, s. 924. Utanför porten (till ölkaféet) stod en två-meters ordningsman. Hedberg Rymm. 12 (1930).
b) ss. titel för innehavarna av vissa (i Sv. numera avskaffade) kommunala ämbeten o. förtroendeposter med uppgift att sörja för ordningens upprätthållande m. m. inom ett samhälle; särsk. dels om vissa lekmän utsedda att inom ett (mindre) distrikt (rote l. dyl.) biträda den ordinarie ordningsmakten, dels om de personer som i vissa mindre städer utgjorde municipalstyrelsen, dels om municipalstyrelsens resp. (i Finl.) ordningsrättens ordförande i vissa städer (jfr d). PH 14: 10 (1787). 2NF 17: 958 (1912). Herlitz Stadsförv. 1830 327 (1924).
c) (förr) hist. om vissa högre ämbetsmän; jfr ORDNINGSMANNA-ÄMBETE 1. HSH 30: 352 (1718). jfr ÖVER-ORDNINGSMAN.
d) (†) om person som är högste styresman över ett område l. ledare för en organisation l. ordförande vid ett möte o. dyl. (o. ss. sådan har att bestämma över ordningen inom området osv.); äv. om den som innehar högsta polismyndigheten inom ett land; jfr b. Wallquist EcclSaml. 5—8: 612 (i handl. fr. 1619). Augustinus Dacus var Provincial-Föreståndare eller Ordningsman för Predik-Munkarna i Sverige, Dannemark och Norrige. Lagerbring 1Hist. 2: 857 (1773). Herr vice Landtmarskalken innehar sitt rum ibland oss icke såsom röstägande, utan såsom Ordnings- och Styresman. AdP 1789, s. 569. Jöran Persson var förordnad att såsom konungens högste ordningsman beifra (statsbrott). Järta 1: 279 (1832). 2SAH 40: 145 (1865).
e) sport. person som vid tävling har ansvaret för ordningen på tävlingsplatsen o. som har till uppgift att tillse att inga obehöriga befinna sig på tävlingsbanan. Balck Idr. 1: 193 (1886). NordIdrL 1901, s. 283.
3) elev utsedd att (i lärarens frånvaro) ha viss uppsikt över eleverna i en klass o. att dessutom sköta vissa andra åligganden. BerRevElLärov. 1832, s. 33. SFS 1937, s. 1016.
4) (förr) jäg. person (man) som vid skalljakt gick i mitten o. var drevets riktkarl. Leijonflycht (1827).
5) (†) person (man) som skapar l. skapat en viss ordning i l. med avs. på ngt l. som sätter l. satt ngt i system o. d.; organisator; systematiker. Thenne (jag må så med rätta kalla honom) naturens Ordnings man (dvs. Linné). Ferber HortAg. 13 (1739). (För att den rike skall kunna hjälpa den fattige) har verldens Ordningsman, / Satt rik och fattig här så nära vid hvaran. Remmer Theat. 2: 102 (1815); jfr 2 d.
(2 c) -ÄMBETE~020, äv. ~200. (ordningsmanna- 1906. ordningsmans- 1718—1896) (förr) hist.
1) i sg. best., om ett år 1718 inrättat o. 1719 avskaffat ämbete (med en högste ordningsman med biträde av två överordningsmän för hela riket o. en ordningsman i varje län förutom de norrländska) med uppgift att övervaka efterlevnaden av förordningar o. påbud, särsk. angående näringslivet o. de ekonomiska förhållandena i landet. Hildebrand Statsförf. 417 (1896).
B: ORDNINGSMANS-ÄMBETE, se A.
Spalt O 1201 band 19, 1950