| Publicerad 1950 | Lämna synpunkter |
OREDA ω3~re2da, v. -ade (Schroderus Pac. 149 (1616) osv.) ((†) pr. sg. -er Weste (1807); pr. sg. pass. -es Juslenius 390 (1745); ipf. -dde Weste (1807); p. pf. oredd Grubb 338 (1665), SthmStadsord. 2: 63 (1690); sup. -tt Lind (1749: oredt), Weste (1807)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Lind (1749; under wirrung)); -ARE (enst., Linc. (1640; under turbator)).
bringa (ngt) i oreda l. oordning.
a) motsv. OREDA, r. l. f. 1 a; äv.: trassla till. Linc. (1640; under exturbo). SthmStadsord. 2: 63 (1690). Hvilken har oredt garnhärfvan? Lind (1749). Hennes hår oredades av blåsten. Rootzén Sthmsungd. 158 (1928).
b) motsv. OREDA, sbst. 1 c; äv.: förvirra; stundom övergående i bet.: störa, oroa; numera bl. i rent bildl. anv. av a. Rättferdigheetennes Ordningar .. confunderas och oreedas. Schroderus Pac. 149 (1616). Ingen tingh oreedar och bekymbrar hierta, .. såsom letteligen troo alt thet man hörer. Bullernæsius Lögn. 247 (1619). (Uppfostraren) känner af instinkt, att en tvångshandling griper in på ett blindt och oredande sätt i själens ömtåliga väfnader. Larsson Stud. 107 (1899). särsk. (†) med avs. på person: störa, oroa. Hindra eller oreda Hr Oselium uti sin undfångne beställning. VDAkt. 1711, nr 311.
Spalt O 1213 band 19, 1950