| Publicerad 1950 | Lämna synpunkter |
ORENLIG ω3~re2nlig, adj. -are ((†) superl. -st Schroderus Os. III. 1: 37 (1635)). adv. -A (†, Linc. (1640; under impure), Serenius Zzz 3 b (1757)), -EN (†, Schroderus Os. 1: 119 (1635), Ekblad 373 (1764)), -T (Murberg FörslSAOB (1791) osv.).
1) (†) oren (se OREN, adj.1 2), smutsig. (Esopus) är ännu nogot fuul och oreenligh aff reesan. Balck Es. 25 (1603). Til sin fägnad märkte han, at Patridge, så väl som den andra, sluppit dermed, at de blifvit mycket orenliga. Ekelund Fielding 359 (1765). Rogberg Pred. 1: 383 (1827). — särsk. i utvidgad anv., om byggnad (för husdjur o. d.): som är hindersam för renhållningen (i en stad). Vij (såge) gerne, att I ville beställedt, att borgerne motte flyttije theris stalrhum, fähuss, svinhuss och flere sådane orenlighe huss utt um stadhen. G1R 25: 508 (1555). SthmStadsord. 1: 30 (1636).
2) (†) i fråga om sinnelag o. d.: oren (se OREN, adj.1 5); syndig, skamlig. Bewara them O barmhertige fadher jfråå dieffuulsens eggelse .. ath the icke warda bedraghne medh oreenligh losta och okyscheet. OPetri Hb. C 1 b (1529). (Nåden) klappar och slår / In på mit orenliga sinne. Salvius BrudGrafskr. 64 (1740, 1757). Ekblad 372 (1764).
3) som icke är renlig, som icke visar benägenhet att iakttaga renlighet, som icke håller sig ren, osnygg l. snuskig av sig. Han war hisliga stor til wäxt; orenlig och twådde aldrig skarnet af sig. Verelius Gothr. 31 (1664). (En tjänarinna) som var snäll och tyst och höflig, fast hon var slarfvig och orenlig. Söderberg Främl. 32 (1903).
Spalt O 1225 band 19, 1950